Fönsterband

Det finns några återkommande perspektiv i Leif Engströms konstnärskap – den som tittar ut och den som tittar in. Ingen ur dessa positioner verkar egentligen betrakta något särskilt, bilderna är i förtjänstfull avsaknad av det storslagna eller för den delen det chockerande. Dyker någon levande varelse upp hajar man nästan till. Plötsligt ett par hundar? Kanske slitit sig lösa från kopplen.

Blickarna är på något vis nog i sig själva. De räcker inte alltid hela vägen ut eller in utan fastnar lätt längs med fasadernas former eller gardinernas mönster, beroende på vilken blickriktning som gäller. Ibland blir det faktiska motivet det som eventuellt skymmer något annat, som i Lila skog som är del av ValstaKonsts nyöppnade utställning Fönsterband, eller i de målningar av täta granar han målat tidigare.

Det är sällan något som stör i Engströms måleri, ingen förfulning varken i teknik eller val av motiv. Husen han målar har inte börjat förfalla, blommorna i fönstret är ännu utslagna – någon är där och vattnar. Det kan däremot finnas en känsla av sällsam övergivenhet, trots att en lampa då och då står tänd i ett av de många rum vars fönster vänds mot betraktaren, ”the orange glow of a stranger’s living room”, som Bill Callahan sjöng. I avsaknaden av mänsklig närvaro får andra detaljer ta dess plats, och pocka på uppmärksamheten – en lufttrummas galler, en fönsterbrädas skimrande marmor.

I ett av de gamla omklädningsrummen i Valstas gamla simhall, numera konsthall, återkommer titelmotivet från Engströms förra utställning, En vagn i skogen. Skiftande teknik, oljepastell och gouache, olika detaljnivåer och ljus gör att rörelsen längs med utställningens vägg påminner om Larry Gottheims film Barn Rushes (1971) där en rörlig skildring av en lada varieras genom olika årstider och väderslag.

I den imponerande Längtan ut och hem, som hängts mot en djupblå vägg, har bostadsmotivet krympt ihop för att omgärdas av en närmast psykedeliskt mönstrad ram. Den blir en intressant brytpunkt mot målningen i dess centrum och är nästan på väg att bli ett verk i sig själv. Inramningen blir ett slags illustration av det outsagda – allt det som sker eller skett på dessa platser, eller det som pågår i huvudet på den flanör som i Engströms målningar gång på gång stannar till, tittar upp, fastnar med blicken.

På denna utställning får det med mindre omfattande storlek och större spontanitet i genomförandet ta plats. Ett verk som Draperi visar genom oljepastellens färgkänsla på ett intressant släktskap med vissa av Carl Fredrik Hills verk som just nu visas på Malmö Konstmuseum. Hus i skogen (som syns här ovan) visar också upp vad som känns som en ovanlig stämning hos Engström. Bostadshusen brukar stå i något slags stadsplaneringsmässigt och symbiotisk samklang med de kringliggande träddungarna och skogspartierna. Här är istället skogen snårigare, himlen gråare och marken tycks översvämmad av sedan länge pågående nederbörd. Om hans vanligare vyer får en att vilja fortsätta vandringen, se mer, finns här snarare något oroande som kan få en att vilja dra sig undan, fly.