Efter att tidigare ha visats vid ett tillfälle på Moderna Museet gavs nu i maj en ny chans att se C.W. Winters och Anders Edströms The Works and Days (of Tayoko Shiojiri in the Shiotani Basin) på Zita i Stockholm. En fuktfläck på en pappersvägg zoomas in och hålls kvar. Sedd så, på nära håll, antar fläcken formen av de berg och kullar som så många gånger lyfts fram under filmens åtta timmar och som omringar den by som skildras. En annan gång bläddras det i ett album med foton föreställande samma landskap. Det får en lika hisnande effekt som när Robbe-Grillet i Rendez-vous i Hongkong låter en gatsopare hitta en tidskrift i rännstenen innehållande en illustration av den scen som gång på gång återkommer i boken i olika utföranden. Även bläddrandet i konstböcker med bilder innehållande sjukdom och bergslandskap blir ett slags metakommentarer till filmens handling.
Människorna i byn fyller sin tid med arbete, umgänge, alkohol, tevetittande, matlagning och religion. Detta medan den omgärdande naturen har förmånen att bara vara, om än i cyklisk förändring. Att vi bara skulle ha chans till en cykel är dock en typ av faktum som filmen vid ett par tillfällen subtilt ifrågasätter genom stilbrott mot det semi-dokumentära.
Huvudpersonens huvudsakliga syssla är att odla, bland annat rättika och salladskål. Till detta läggs ansvaret att ta hand om maken och hans allt sämre hälsa. Sjukdomsskildringen blir i sin stillhet minst lika drabbande som Pialats La gueule ouverte, om än mindre explicit. Detta mänskliga slit och denna bräcklighet, utvärderandet av livsval, försöken till självförverkligande och utpräglad omtanke och sammanhållning inringas av spridda kommentarer om kollapsande ekosystem, tilltagande hetta samt om ungdomens förfall och bristande framtidshopp.
Måhända paradoxalt är filmens avbrott det som framträder mest. Majoriteten av filmen består av sådant som i en annan film lätt hade kunnat passera som pausbilder. Här rör det sig dock inte om vilka pausbilder som helst. Oftare tagna exteriört än interiört får dom en att tänka på Ozus utsökta ”pillow shots” av bland annat kraftledningar och tvättlinor. Edströms jakt på nya vinklar och kompositioner, utsnitt och formationer är konstant. Samma kameraposition används nog aldrig två gånger. Det blir en sammantaget helt enorm räcka av ett slags rörliga stillbilder där något ibland vajar, flyger eller rinner förbi. Beroende på denna films struktur kan ett fysiskt agerande lätt komma att konstituera något händelserikt och intresseväckande, även när det i sig inte utgör en tydlig länk i den berättelse som trots allt finns. Till exempel när Tayoko rör sig genom sitt hus. Rörelsen blir en passage genom flertalet olikmönstrade skjutdörrar som hon öppnar och stänger, öppnar och stänger.
Få gånger tidigare har jag sett så imponerande utnyttjande av bilder där motiven, en bordsfläkts pendelrörelse eller majestätiska trädkronors konturer, endast anas i dunklet. Annars handlar bilderna inte sällan bokstavligen om ljus. Det ständigt skiftande solljuset över landskapet, billjusen från den hårt trafikerade vägen, blixtljusen från åskmolnen. Men också om högst vardaglig men ändock stundtals hypnotisk rörelse med buss, med tåg, med bil. Inte minst den sekvens där själva dialogen mellan chaufför och passagerare om dödsfall, väntan och avsked endast återges i undertexter och ljudremsan istället enbart består av fågelkvitter.
Stundtals sjunker jag in i verket så pass mycket att jag övertygas om att dess regnfall också pågår utanför biografsalongen trots egentlig vetskap om att där är sol.
BCNVT / BIBLIOTEK 