Skivor som fått för lite kärlek #9: Sophie and Peter Johnston – S/T

Sophie and Peter Johnston – S/T (WEA (1987)

Herregud, vad jag älskar den här skivan! Det är som att de här rätt alldagliga unga brittiska syskonens egna variant av synthpop är specialskriven just för mig! En ren diamantkula skjuter från den i trettiotre varv per minut snurrande plastskivan via skivspelarnålen, genom förstärkare och högtalare och träffar mig rakt i hjärtat varje gång jag spelar den. Plötsligt känns världen vacker och hoppfull igen!

Året är 1987, synthpopen är fortfarande populär (även om den kanske peakade för nåt år eller två sedan) och syskonen Johnson får efter några demos och en Peel session chansen att spela in skiva. Sophie sköter huvudsakligen de vokala insatserna och Peter sköter spakarna, och de är båda helt perfekta. Sophie har en underbar, känslig stämma. Jag vet inte om hon är Celine Dion, troligen inte, och det spelar heller ingen roll, för hon sjunger med en slags oförfalskad renhet (eller hur man ska beskriva det) som man inte kan öva sig till. Sättet hon sjunger låtar som Torn Open och Sold On You gör mig helt darrig och rörd in i själen.

Peters synthar är precis lika älskvärda. Jag vet inte hur han gör men skivan låter som ingen annan synthpop-skiva jag hört innan. De krispiga syntharna gnistrar som kristaller, gör små glädjepiruetter och liksom svärmar över och omsluter dig. Sång och musik kompletterar varandra perfekt och skapar ihop ett anslag som känns varmt, nostalgiskt, hoppfullt och samtidigt lite vemodigt. Happy-sad brukar det nog kallas.

Jag måste kanske pliktskyldigt nämna skivans enda pajiga låt, avslutande Brain Def. Här gör Peter, en nördig ung britt med LTH-aura, ett minst sagt överilat försök att rappa! Vi kan vara snälla och nöja oss med att konstatera att han inte är Mos Def. Man måste ju ändå respektera det dödsföraktande övermodet. Och från att ha vart “fniss-låten” har jag börjat gilla ”raplåten” också. De instrumentala sticken är ju helt otroliga (cosi-hop?), bland det bästa på skivan, jag får fjärilar i magen varje gång. Nån borde göra en edit!

Det här är syskonens enda skiva, åtminstone på ett riktigt skivbolag (B-storbolaget WEA, som storbolagen använde för chansningar). De självsläppte tjugo år senare en CD-r med nya låtar, även denna gång självtitlad – finns på spotify och är värld att kolla upp, inte minst för kanonlåten Candlelight. Via CD-r skivor som Peter pressat upp, som sedan rört sig till soulseek, kan vi skönja att Peter och Sophie under några år kalla år utan skivbolag rörde sig åt vuxnare, mer akustiskt sound i EBTG-stil. Det är klart bra men något av omedelbarheten i låtar som Sold on You har tyvärr gått förlorad på vägen.

Vad mer behöver jag skriva i den här tidernas mest översvallande recension? Run, don’t walk till discogs och köp den här skivan, som bara är ett fall av att att en cool person med influenskapital lägger upp nåt ifrån på en spellista ifrån att bli dyr! Du kan tacka mig sen.