Jag kliver av tunnelbanan vid Warwick Avenue, stationen efter Paddington. Om du kommer österifrån. Fina, rika områden. Stora vita hus och stora svarta bilar. Hittar till slut fram till puben Warwick Castle där jag möter upp Bobby (utsänd från The Wire). Här är jag aldrig säger han, aldrig på konsert, har knappt hört talas om konserter i de här områdena förut. (Sen dyker det dock upp i diskussionen – för den pophistoriskt intresserade – att BBC haft en studio här i området där både BBC Radiophonic Workshop och John Peel spelat in många av sina grejer.) Jag dricker god öl, äter rätt kass burgare och spanar Claire R i baren med ett litet vänligt entourage ikring sig.
När konserten närmar sig följer vi Google Maps efter kanalen ner mot konsertlokalen som visar sig vara en kyrka. Saint Mary Magdalene Church. En kyrka med bar. Vacker, maffig.
En Laila Sakini inleder med ambient och rätt spännande field recordings och röster på rundgång. Men ändå så som jag uppfattar mycket safe musik i ambientfacket. Inte direkt något som sticker ut och gör skillnad. Också musik (som mycket lite småtråkig ambient) som passar just i en kyrka. Fint är det – men är det egentligen så fint?
Claire Rousay är något annat och kanske också därför jag fastnat så för skivorna. De fångar en vardag i förbifarten sådär, på sidan av, som sen visar sig vara mycket viktigare och mer rörande än alla de där allvarliga, högtidliga stunderna (säg i en kyrka). Men nu sitter vi alltså här. Hur ska Rousay bemästra detta? Med en gitarr visar det sig.
Claire inleder med att prata och prata om turnén, vänner och om att prata och om att vara personlig. Och om att hon ska spela gitarr ikväll. Sen övergår Claires röst i samplade samtal, loopar och sång och gitarr. På ett annorlunda vis i jämförelse med de skivor hon släppt. Från – om än amerikansk, personlig, privat, vouyeristisk, vindlande – field recording-electronica till något som ändå närmar sig amerikansk nittiotalsindie, kanske i trakterna Red House Painters, Elliot Smith (finns nog bättre referenser men är inte så insatt i genren). Draget har funnits där förut men här får det verkligen ta plats. Men tillsammans med elektronik och samplingar och i det här sammanhanget ändå rätt gripande. Det finns överhuvudtaget någonting rörande över artisten Claire Rousay. Viktigt kanske till och med. Det hela är till och med så fint att jag under det sista långa svävande stycket slumrar till en sväng (om det sen beror på tre hektiska London-dagar med barn mer än Rousays musik låter jag vara osagt).
I slutändan föredrar jag ändå de där stunderna av mer ambient-vouyeristisk musik på kanske framförallt skivan An Afternoon Whine (tillsammans med More Eaze). En slags uppskruvad, drömsk vardagsrealism. Men någonting säger mig ändå att Claire kommer fortsätta spela gitarr och sjunga, just att hon har en hel del att sjunga om.
BCNVT / BIBLIOTEK 