The Hoagland-sessions

Text: Peter Willebrand

När man skriver låtar utan tillgång till en AI-driven textgenerator får man ofta förlita sig på fraser och andra idiom som hjärnan råkar slumpa fram när man mumlar på en melodi.

Det kan vara nog så krävande – och efter ett tag hör man ofta sig själv återbruka gamla fraser och rim, många som Bob Dylan redan har tagit patent på. Ett vanligt knep är då att gå utanför den egna boxen, och vända sig till en bättre poet/författare på jakt efter en allitteration eller rytmisk mening att bygga vidare på. Och har man tur hittar man en formulering eller referens som går att tweaka till, och som förmår att öppna upp det fortsatta skrivandet i både takt takt och ton. Det är förstås en form av mindre idéstöld, som de flesta ogenerat ägnar sig åt men inte riktigt vill erkänna eller är medvetna om.

De senaste veckorna har jag tagit steget fullt ut. Det känns ärligare. Efter att nyligen ha kommit i kontakt med den amerikanske poeten Tony Hoagland är jag beredd att gå så långt att kalla honom ett riktigt fynd för en ogenerad texttjuv. Hoagland är obekant för de flesta bland mina vänner, även bland dem i den mindre krets som jag skulle kategorisera som djupt litterärt kunniga och frekventa läsare av poesi.   

Anonymitet är å andra sidan inte ovanligt för de flesta poeter. Många av dem är introverta, deras häften trycks i stencilupplagor av hundratal, kommer aldrig i nytryck och de uppnår ytterst sällan internationell berömdhet, trots att de mellan varven tilldelas Nobelpris och annat. Det krävs i regel särskilda attribut för att uppfattas som en angelägen poet, som att man blir kommunpoet. 

Jag ska villigt erkänna att inte heller jag vet så mycket om Tony Hoagland, men han verkar ha varit sympatisk och någon man gärna skulle ha druckit några öl tillsammans med på en veranda en varm sommardag i New Mexico. Det är nu inte möjligt. Tony Hoagland dog 2018, 64 år gammal, efter att ha drabbats av cancer i bukspottskörteln. I New Yorks Times dödsruna från samma år lyfte man fram Hoaglands igenkännande vardagsbetraktelser, kryddade med lakonisk humor, som ett återkommande grepp i hans poesi, något han själv var mycket stolt över. Hoaglands eget citat från artikeln:

“Humor in poetry is even better than beauty. If you could have it all, you would, but humor is better than beauty because it doesn’t put people to sleep. It wakes them up and relaxes them at the same time.”

Och tittar man på något av de Youtube-klipp där han själv högläser sina dikter hörs också publiken skratta återkommande. Det känns befriande fint, han är uppskattad. 

Det finns också ett slags tilltal i Hoaglands poesi som påminner om den svenska nyenkelheten, som jag tycker om, och som kanske var en anledning till att jag kom att fastna för honom direkt. När jag läste de inledande raderna i dikten “Reading Moby-Dick at 30,000 Feet” kom jag till exempel att tänka på Göran Palms “Havet”. 

At this height, Kansas

is just a concept,

a checkerboard design of wheat and corn

no larger than the foldout section

of my neighbor’s travel magazine.

Under de senaste två veckorna har det blivit fyra låtar där jag fräckt klippt och klistrat i fyra av Hoaglands mest kända dikter men ändå med sikte att behålla deras kärna. Det är kanske ett övergrepp, men Hoagland var både buddist och ett stort fan av Grateful Dead, vilket gör att jag avsiktligt tolkar in en stor postum generositet och frihetstanke i hans förhållande till mina tolkningar, som med största sannolikhet inte heller kommer att nå fler än en handfull människor i min närhet.  

Det är låtar som handlar om saknaden av ljudet av ett vindspel som måste monteras, om att åka hem från jobbet längs en snirklig och skiftande väg som ändå inte når upp till att motsvara en allegori över livet, om att stå utanför en dörr och höra sin flickvän älska med någon som uppenbarligen är en annan än en själv, att ha turen att kunna försonas med en mor som inte längre har kraften att säga nej till alla sådana försök.

Upptäck gärna Tony Hoagland på egen hand. Jag har sammanfattat mitt möte med honom med  The Hoagland Sessions.

Nu går vi vidare.



Leave a comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.