Okkyung Lee, Uppsala konstmuseum, 30 mars 2023

De senaste årens handplockade konserter har verkligen gjort konstmuseet i Uppsala till en kulturell oas. Man kan hänga där en stund innan, prata lite med folk och sedan slå sig ner och avnjuta en konsert som både börjar och slutar på utsatt tid. De som är där är verkligen där för musiken. Eller för att stilla sin nyfikenhet. Eller kanske för att upptäcka något nytt. Det är så sympatiskt; allt sker utan att någon behöver stressa eller trängas eller svettas.

Själva tanken med dessa kuraterade konserter – tidigare av Patric Kiraly och nu av Elena Wolay – är så enkel och genial. Någon gör urvalet åt mig. Inramningen är fix och klar och består i första hand av ett konstnärligt sammanhang – konsten sitter bokstavligen i väggarna – och i andra hand av en lokal med begränsat antal platser. Jag brukar tänka att jag har en prenumeration. På något riktigt bra. Jag känner full tillit och behöver inte alltid veta i förväg vad jag kommer att få uppleva.

Den här kvällen är den sydkoreanska cellisten Okkyung Lee på besök. Hon trakterar inte sin cello som alla andra. Den som vill höra något smäktande, melodiöst och harmoniskt hade behövt köpa en biljett till något annat. Okkyung Lee utvinner ljud från cellon lika mycket utifrån själva materialet (strängarna, träet, resonanslådan) som utifrån fingerspelet och stråken. Under 45 minuter går hon in i en bubbla av koncentration och fokus, med böljande ljud som mejslas fram i en obruten följd.

Naglar, fingrar, friktion. Ibland associerar jag till ljudet från ett frenetiskt fönsterputsande, det vill säga slumpartade och supersnabba glissandon. Andra gånger tänker jag på ljudet av avlägsna motorbåtar eller, för att fortsätta åt det hållet, eller snarare bakåt i tiden, ljudet av ett knarrande skepp på oceanen. Trots stor spännvidd och, som sagt, avsaknad av rofyllda melodier och harmonier så är det inte svårt att sjunka in i ett meditativt tillstånd.

Vi pratar alltså improvisation och avantgarde här. Utan några större kompromisser. Eller, inga alls om jag ska vara ärlig. Några förinspelade ljudväggar av det mer stämningsfulla slaget för in det hela mot en aningen mer lättillgänglig värld. Jag börjar tänka på Gavin Bryars och hans klassiker The Sinking of the Titanic. Men den tanken varar bara någon minut. Och så är plötsligt konserten slut. Okkyung Lee bugar hastigt mot publiken och försvinner sedan iväg.