Text: Randolph “Randy” Diggler
Eftermälen är så genuint tråkiga, tyvärr ofta självhävdande och vem orkar med ytterligare en ”R.I.P. den och den” i SoMe-flödets själsdödande meningslöshet? Jag kunde tyvärr inte hejda mina tankar att rinna ner i textform så här kommer ännu ett sådant postskriptum som läsaren med fördel kan lämna därhän.
Mot slutet, som det visade sig, såg jag en sympatisk karl i Steve Albini. Han hade en schysst etik, iförd sin blåa mekanikeroverall i sin egenhändigt byggda studio (”Wir sind Musikarbeiter” – Ralf Hütter) och med en betydligt bredare och mjukare personlighet än sitt alter ego i gruppen Big Black. Det går en bit tillbaka i tiden. En våg av amerikanska post-hardcoreband sköljde över de brittiska öarna under senare hälften av 80-talet. Där rättfärdigades de av ”music weeklies”-journalister som hade ett betydligt större genomslag än amerikanska underground-publikationer med liknande agenda som exempelvis Forced Exposure. En del av dessa band finns fortfarande kvar och kanske t.o.m. spelar sina Greatest Hits på Grönan i sommar. Big Black var på den tiden musikjournalisternas älsklingar. Sångaren var verbal och kontroversiell. Det var en passande ful trio med ett metalliskt gitarrljud a’la Andy Gill men mer brutalt, utan funk-influens, och med en genomgående vit amerikansk, alienerad arbetarklass-estetik.
Jag roade mig med att på den tiden spela in kassetter åt vänner med sekundlånga snuttar som egentligen bara var ljud utan tydlig förankring till varken musik eller viss tidsperiod. Ett av inslagen var de första 20 sekunderna av Big Blacks “Kerosene” som lika gärna kunde vara besläktad med John Cage som med den pubertala post-hardcorescenen. Det fanns viss humor i det hela. Bandet klädde upp sig som Kraftwerk på en coversingel av ”The Robots” med de ikoniska svart/röda dräkterna och läppstift men de påminner mer om massmördare. Stig Larsson hade tytt sig till ett band som Big Black om han känt till dess existens.
“I was born in this town
Lived here all my life
Probably come to die in this town”
– “Kerosene”, Big Black
Relativt snart efter bandets upplösning kom Albinis nya inkarnation med den charmlösa titeln Rapeman, som Rough Trade med rätta bannade från sina skivbackar. Det var stor kontrovers. Jag kan inte påminna mig att jag lyssnade på dem. Att raljera över ungdomens behov av rebelliska gester i avancerad ålder är kontraproduktivt men Albini kändes även på den tiden enbart jobbig.
Det seismiska skiftet skedde i samband med Steve Albinis recension av bandet Slints andra skiva Spiderland i musiktidningen Melody Maker. Han hade själv ”producerat”, eller snarare spelat in, bandets första embryo Tweez. Den skivan låg ljudmässigt nära Big Blacks “Kerosene” med de karaktäristiskt klingande “icke-ackorden” men på Spiderland framträdde något helt annat. Albini öppnar i texten upp för sångaren Brian McMahans mjuka introspektiva lyrik, instrumentens sensibla gehör, och t.o.m. sinnebilden av manliga tårar. Tänka sig. De där tonåringarna i kortbyxor med infantil prutthumor hade helt bytt stil. På skivomslaget ber bandet intresserade kvinnliga sångare att skriva till bandets postadress. Så maskulint inavlad var den scenen att en sådan handling var revolutionär om vi nu ska försöka sätta oss in i den tidens amerikanska post-hardcoreanda.
”When I first heard Brian McMahan whisper the pathetic words to Washer, I was embarrassed for him” – Steve Albini i Melody Maker
Just låten “Washer” ändrade allt och med den även Steve Albini som människa. Han kan inte undvika att sluta sin recension med orden ”cocksucker” och ”10 fucking stars”. Ränderna gick nog aldrig ur men det känns ändå som en avlägsen vän har gått bort.
(Bilden högst upp föreställer Big Black 1986 – Dave Riley, Steve Albini, Santiago Durango – fotograferade av John Bohnen.)
BCNVT / BIBLIOTEK 