Ödemarker och öknar

Innan jag somnade bestämde jag mig för att skriva nåt här om trapphus och hur dom låter. Men så vaknade jag, sjuk. Hade huvudet svällt ett par centimeter på bredden? I vilket fall var det mesta som förbytt. Jag kunde till exempel inte tänka. Mobilen pep sitt pip intill mig i sängen, min arbetsledare skrev:

”Hoppas det inte är influensan, årets variant verkar rälig.”

Jag provade att tänka på ordet rälig medan damm föll som snö över rummet som jag försökt göra till mitt finaste. Almanackan, läslampan och högen med kläder – var det här allt som var jag? Fyra timmar senare reste jag mig krum ur sängen för att hämta en apelsin.

Är det möjligt att vara hemma sjuk på ett värdigt sätt som vuxen? Nu talar jag inte om cancer utan just influensa och förkylning, halsfluss och kräksjuka. Små sjukor som i bästa fall påminner en om att man är förskonad från dom andra, stora. Ändå tenderar dom att, om än tillfälligt, sakta lösa upp en.

I ”Om att vara sjuk” skriver Virginia Woolf, i översättning av Erik Lindegren:

”Litteraturen gör sitt bästa för att låtsas som om människan enbart vore sin själ, medan sanningen är att kroppen ständigt gör sig påmind.”

VW påpekar hur många berättelser som har skrivits om kärlek, medan så få handlat om sjukdom:

”Tänk på hur vanligt det är med sjukdomar, vilken enorm andlig förändring de för med sig, hur häpnadsväckande när ljuset släcks och de landskap som då öppnar sig, själens ödemarker och öknar, hur vi sjunker ned i dödens avgrund och känner utplåningens vatten sluta sig över huvudet, vaknar och finner oss omgivna av änglar när vi fått en enda ond tand utdragen och kommer upp till ytan …”

Det sjuka barnet har i bästa fall längre till sin själsliga öken i förhållande till den vuxna, eftersom hon har någon som sköter henne; som gör konvalescensen till en noggrant bäddad, lagom tempererad stund, en trygghetsritual. Min egen barndoms sjukor minns jag i form av mardrömslika feberhallucinationer och penicillintabletter som jag genom ett missförstånd mödosamt försökte att tugga. Men också – varm dryck och kall handduk över pannan, mosad banan blandad med lite apelsinjuice (dvs den magiska puré som annars endast tjänstgjorde som tårtfyllning). Därtill en särskild nyckel till ett skåp med sjuklitteratur, dvs böcker med mycket bilder och fotografier, såna som passade för febrigt blädder. Och så tids nog: den första riktiga måltiden på flera dagar, som låg på en liten assiett och högtidligt kallades dockportion.

Avslutningsvis, i en tid av köpta tjänster och influensarekord – här kommer en gratis idé för en entreprenista att plocka upp: liten låda som lämnas vid den sjukes dörr, med serietidning och smörgås, en frukt. QR-kod till en film med linjär handling. En sån där dum chokladbit på pinne som smälter och förvandlar den varma mjölken till varm choklad. Sjukfrid™. Budas till Bibba Flack, influensans karga slätter.