Home

SKIVA: MOST VALUABLE PLAYERS – LEFT (KALLIGRAMMOFON, 2013 )
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 1

mvp1

En gång för mycket länge sedan bildade jag och mina kompisar ett popband. Det var en sommar i Lund i slutet av 80-talet, en av många kvällar vi satt i Botaniska Trädgården och drack vin ur plastmuggar och åt smörgåsrån som vi smetade ut brieost på. Ost och vin i parken: det var både att betrakta som ett slags lojt festande och en drift med våra föräldrars småborgerliga vanor, deras oroliga hundar, deras flaggstänger. Vi gillade hippies och punk och kostymer i motljus eller regn, vi hade ironiska tusenskönor i håret, våra paisleyskjortor var ostrukna, våra jeans fulla av hål. Franska cigaretter och solglasögon var viktigt. Jag hade ett par svarta rektangulära, en annan runda med blått glas. Tog man på sig dom såg hela stan ut som spanska modefotografier och superrealistiska målningar av parker i skymningen. Vi hade en bergsprängare och spelade blandband. Ramones – Rockaway Beach, alla sjöng med fast ingen kunde texten. Prefab Sprout – When the Angels (någon fnös att den lät mesig). Vi visste att gitarrerna i en perfekt poplåt skulle låta gyllene, inte taggiga och scrrrbrrrannggg som i punk (det finns en tid för allt), men som guld och silver och ringa ringa ringa med ren klang. Trummisar skulle lyssna på jazz och inte skriva låtar. Dom kunde ha långt hår, men gitarrister fick absolut inte ha det. Vibrafon var endast godkänt som instrument i pop, absolut inte i jazz (eller var det tvärtom?). Bas var kanske det viktigaste instrumentet, och man fick spela slap om man ville trots att ingen med smak gillar Mark King i Level 42. Biljardakademien hade ett bassolo i en av sina låtar, ett slapbassolo på en bandlös bas precis som i You can Call me Al med Paul Simon. Sinnessjukt! Big Flame – Man of Few Syllables (högljudda protester: ”stäng av för helvete, annars får du en smäll!”). XTC – The garden of Earthly Delights, alla sjöng med igen. XTC var världens bästa band, för att dom var punk i botten men blandade ut det aggressiva anslaget med vindlande melodier och sitarer, både skinnjacka och smal slips och runda glasögon. The Soft Boys. Kinks. 12-strängade gitarrer. Monica Zetterlund – Bedårande sommarvals, alla skrattade och försökte vissla med i sticket.

Självklart skulle vi bilda ett band, vår samlade talang skulle räcka till tio band, kanske ännu fler. Jag visste hur man skrev låtar och kunde spela både bas och gitarr och lite piano, och lite bluesmunspel. Magnus var gitarrist och kunde spela solon, han skrev också låtar, fast inte lika ofta som jag. Lars var klassiskt skolad pianist och rätt bra på saxofon. Max kunde inte spela någonting, men gjorde gärna ett försök med trummorna. Daniel skulle sjunga såklart. En sångare som inte var intresserad av musik, men om han var tvungen lyssnade han helst på Frank Sinatra och Zarah Leander. Klädd i frack såg han ut som Peter O’Toole i How to Steal a Million. Det skulle bli skitbra, han fick vara vår Bid i Monochrome Set. Våra låtar skulle handla om maränger, kärlek och moln, och vår debutkassett skulle heta Tut tut sa Dexter Gordon (ett internt skämt som vi kunde skratta i timmar åt). Om man inte orkade skriva nån text till sin nya låt kunde man sjunga in receptet på smulpaj direkt ur kokboken. Godkänt.

På kvällen tog vi oss in hos Lars och lyssnade på gamla jazzskivor, och när hans föräldrar gått och lagt sig snodde vi sprit ur barskåpet. Martini, Campari, Strega. Whiskey var för äckligt, jag mindes en gammal häxblandning som jag spydde upp på pojkrumsmattan ett par år tidigare… hellre vodka, blandat med apelsinjuice. Dyra flaskor från vinkällaren. Lars idol var Stan Getz, han spelade ofta The Girl from Ipanema med Astrud Gilberto på sång. Hon var gift med Joao Gilberto, han som spelar spansk gitarr och visksjunger så coolt på samma skiva. Miles Davis lär ha sagt att det lät som att Joao läste ur en dagstidning på dom inspelningarna. Jävla Miles! Fast Kind of Blue var bra. Bossanova var också bra, fast det lät lite djungligt, lite som mystiska indianer bland en massa palmer. Kunde man gilla sånt på allvar? Jo, det kunde man nog, Prefab Sprout hade ju en låt som var lite bossanova på Steve McQueen. Prefab Sprout och Steely Dan lät egentligen alldeles för smörigt och slickt för oss, men dom hade jävligt bra melodier, och Paddy MacAloon lät passionerat förälskad när han sjöng. Musiken påminde om dyra taxiresor till städer med skyskrapor, om flygplatser, armbandsklockor, guldpennor. Sen var det ju otroligt viktigt att man höll kontakten med den experimentella sidan: ljud är konst, pop är konst, och konsten upplever man på gallerier och i tjocka böcker. Young Marble Giants körde med brummande orgel eller radiobrus på vissa låtar, Wurlitzer Jukebox lät som en trasig moraklocka. Det bästa sättet att bilda det perfekta bandet var egentligen att ta en gammal radio och åka ut till en sandstrand, borra ner radion i sanden och skruva på kortvågsratten. På Österlen fanns det fina stränder, stenarna var alldeles runda och glatta och fick plats i handflatan. Om man tog en sten och släppte den i den fina sanden så gav den ifrån sig ett knarrande ljud. Det var fan i mig konst det, ett extranummer minst. Vi skulle sätta oss på en strand och lyssna på kortvågsradio, spela våra poplåtar, och som extranummer skulle vi gå ner och plocka runda stenar som vi skulle släppa i sanden, knarr knarr. Jävlar vad alla i publiken skulle se förbryllade ut!

mvp3 
Foto: Jesper Frisk

*

Jag mötte henne en sen kväll på Karnevalen 1990. Hon hade ett lustigt leende, liksom en liten krok i ena mungipan om man tittade snett underifrån, hon pussade mig på kinden och sa att hon ville träffa mig igen. Nästa kväll stod jag på en stenmur och spanade efter henne i en timme minst, inte lätt att upptäcka någon i en så stor och evigt fluktuerande folkmassa, men till slut var hon bara där, som i ett lyckligt filmslut. Hon bodde i Borlänge, det var ganska långt dit. Jag missade hennes avfärd nästa dag, men hon ringde mig en vecka senare och sa att hon ville att jag skulle hälsa på. På tågresan läste jag Änglar blåser hårt, Sveriges första jazzroman, och fanzinet Grimsby Fishmarket, om band och artister som jag aldrig hört talas om och fick försöka föreställa mig i huvudet. Jag stirrade ut genom tågfönstret och tänkte på Louis Philippe, en fransman bosatt i England som var både kock, konditor, filosofilärare och kompositör. Jag inbillade mig att hans melodier var eleganta och sofistikerade som ett årgångsvin (han var vinkännare också), såg framför mig hur arrangemangen påverkades av alla söta bakverk, helt sockriga och fluffiga. Jag tänkte på Simon Turner, som ibland satte på sig riddarrustning och kallade sig för The King of Luxembourg när han spelade in anarkistisk konstskolepop för vanartiga överklassungar på internat. The Hepburns otyglade jazzpop som lånade friskt från både Soft Machine och Henry Mancini. Läsningen var så intensiv att det inte spelade så stor roll att jag råkade gå av vid fel tågstation, och var tvungen att ringa från en telefonkiosk. Hennes mormor svarade, jag sa att jag hade hamnat i Sandviken av misstag. Två timmar senare kom dom och hämtade mig, jag sträckte över en gammal blomsterbukett jag sparat från studentfesten, hon blev glad.

*

Jag och två i kamratgänget åkte på semester, på grund av taskig ekonomi fick det fick bli Gotland istället för någon mystisk vitkalkad medelhavsby. När jag såg ringmuren tänkte jag att jag förstod precis varifrån Biljardakademien fått all sin inspiration. Vi spelade Fallbilder på bergsprängaren utanför en affär för att se om någon skulle reagera, men har nog sällan känt oss så ignorerade. Vi var alldeles för fattiga för att dricka öl på krogen, så istället badade vi, tog fåniga posörbilder på varandra, eldade upp myrbon med T-sprit, letade förgäves efter smultron bland ljungen, frågade en bonde om vi kunde fylla en dunk med vatten. Råkade tälta på förbjudet område och blev bortkörda av militären. Egentligen var tanken att vi skulle cykla hela Gotland runt, men jag tror vi kom en mil utanför Visby innan vi tröttnade och vände om. Sista dagen cyklade vi hem till min gamla brevvän Stefan, chefen för kassettbolaget Enjoy. Han bjöd på kaffe och mariekex, vi lyssnade på Burt Bacharach och Tot Taylor och pratade om vad som gör en låtskrivare genialisk. Av hemresan minns jag ingenting, mer än att Lars var sjösjuk och att vi spelade en nyinköpt kassett av The Cleaners From Venus på bergsprängaren. Jag tror att det var någonstans där som splittringen inleddes, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.

mvp6
Foto: Jesper Frisk

*

Jag stod utomhus och diskade på torpet i skogen. Jag hade en flickvän långt borta, myggen och bandspelaren höll mig sällskap så länge. Sugarcubes, Syd Barrett och Kevin Ayers. Vad skulle vårt band heta? Nåt med humlor och bikupor, Bumble Hive kanske. Eller nåt syrligt, som citron, hallon eller blåbär. Sorbet i glas. Eller nåt med nån gammal filmstjärna, det låg drivor av gamla nummer av Svensk damtidning från 40-talet överallt inne i storstugan, där kunde man säkert hitta inspiration. Greta Garbo?

*

Lund var disigt och kvavt, helt öde. Alla hade åkt ut till Bjärred för att bada. En dag såg jag en levande ål i fontänen på Stortorget. Förmodligen var det någon som skojade med mig och stod en bit bort för att invänta folks reaktioner, men ingen syntes till, och när jag gick tillbaka några timmar senare var ålen borta. Stan var tom på folk, men antikvariaten var öppna, trånga mörka och dammiga arkiv fyllda av böcker om luftskepp, expeditioner till Nordpolen, djuphavsfiske, tibetansk buddhism och tonvis med gamla årgångar av National Geographic. Här någonstans, och på stadens gallerier (dom som var öppna) fanns inspirationen till den perfekta popmusiken. Det räckte inte med ringande guldgitarrer, det visste jag nu. Musiken måste färgas av olika kulturer, fiesta och gamla kloster, båt- och biljakter. En stolt toreador i solnedgången. Virvlande soundtrackpop som You on My Mind med Swing Out Sister. Technicolor, Audrey Hepburn, James Bond och Modesty Blaise. Texter om kärlek så klart, men kanske att man kunde beskriva kärleken mer poetiskt, klurigare, flummigare?

Jag fick nycklarna till min första lägenhet, visade glädjestrålande upp den för kompisarna som knappt höjde på ögonbrynen. Inflyttningsfest, en back San Miguel som stod kvar flera månader efter att den var tömd. Mamma övertalade mig att köpa en burk torskrom, trots att jag tyckte att det såg vidrigt ut. Det mörknade allt tidigare om kvällarna, men var fortfarande varmt. Jag hade föreställt mig att den sommaren skulle utmynna i bildandet av världens bästa popband och lycklig förälskelse, en trygg höst med regelbundna repetitioner och tända ljus i flaskor. Men bandet kom aldrig igång och det kändes som att vi långsamt höll på att glida isär. Lars hade egen lägenhet sen länge, där satt han i nån av sina mysfåtöljer och lyssnade på The Doors och T Rex och pratade om erotiska vampyrer, klädd som en dandy i rökrock. Själv hade jag det lite mer spartanskt möblerat: en madrass på golvet och två vita pop-stolar, en billig pojkrumsstereo, ett gäng tallrikar med mönster av 10-gruppen. En dag ringde hon och sa att det var alldeles för långt mellan Lund och Borlänge, och allt som fanns kvar i mig var en känsla av att hela livet runnit mellan fingrarna som saltvattnet på Gotland. Jag stirrade på frimärkena på baksidan av Louis Philippes skiva Yuri Gagarin som jag nyss köpt, tänkte på böcker jag aldrig läst, på kräftskivor som jag missat. Aztec Camera sjöng om att man kunde brevväxla, men känslan påminde mig om getingar som surrade runt övermogen frukt, utvälta saftglas i augustiskymningen, flagnande färg. Jag var tvungen att gå ut, luften i lägenheten kändes varm och kvalmig. Ut bland höghusen, vidare genom de folktomma gatorna. Solen gick ner, hösten kom och jag fick mitt första riktiga jobb som diskare på Lunds lasarett.

*

Allt det här är så fruktansvärt länge sedan nu, men jag tycker mig minnas varenda detalj när jag hör Left av Most Valuable Players, en skiva som förmodligen uppskattas bäst av den som väntat en hel sommar på sin vän som bor så långt borta att det känns som andra sidan av Atlanten, som vet att dom bästa popmelodierna oftast svävar iväg som tunn fransk cigarettrök över havet för att så småningom lösas upp och försvinna. För jag tror inte att någon som aldrig kommit för sent till tåget och insett att kärleken åkt sin väg för att kanske aldrig mer återvända kan uppskatta den här skivan på riktigt, jag tror att alla detaljer och finesser blommar ut endast om känslorna bottnar i självupplevd längtan efter sammanhang, i kärlek på avstånd. Jag tänker på mitt gamla kamratgäng och våra ständigt fåfänga försök att bilda det perfekta popbandet, alla teorierna, de snåriga resonemangen som alltid slutade med att man var mer förvirrad än när man började. Left är en skiva om ett helt liv av starka vänskapsband och yster glädje, av drömmar om soligare stränder och taggigare sjöborrar. Den handlar om att ta skydd under en filt när det regnar, om att plocka tusenskönor och sätta i håret trots att man vet att dom kommer vissna inom någon timme. Den handlar om tågresor utan slut och misslyckade försök att hitta smultron bland ljungen.

 

Left på Kalligrammofon

Annonser

3 thoughts on “Tågresor utan slut

  1. Pingback: Artflop | BLÄCK CHARM NOSTALGI VASSA TÄNDER

  2. Pingback: Kritik av kritiken: sammanfattning | BLÄCK CHARM NOSTALGI VASSA TÄNDER

  3. Pingback: Hejdå 2015, hejdå bloggen: årssammanfattning och avsked | BLÄCK CHARM NOSTALGI VASSA TÄNDER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s