Home

SKIVA: JON BROOKS – SHAPWICK (CLAY PIPE MUSIC, 2013)
OMNÄMNADEN PÅ KRITIKER.SE: 0

6d842a49f4c79eff7cc57e6a10bcdfdf

Parentes (Pupill)
Ett litet tag tänker jag på en skiva. Det som händer runt omkring mig ses och lyssnas på i jämförelse med den musiken, det förhåller sig till musikens mikrokosmos. Det lilla ljudrummet på skivan har ett fönster ur vilket man ser världen för en liten stund. (Kanske är skivan en parentes, en ritad pupill på en immig glasruta, i vilken landskapet utanför flimrar förbi.)

Plaskdamm
Jag ska skriva en text om en skiva. Min dotter står vid kanten till en plaskdamm. Hon har uppblåsbara armpuffar formade som Nalle Puh-huvuden av blank gul plast, hon har en baddräkt i pippidesign med ränder och fickor och en pippilogga. I hennes hår sitter små hårspännen med Hello Kitty. På fötterna har hon badskor. Skorna är röda med blå små sjöhästar. Dessa har för mig ingen tydlig logotyp, i alla fall ingen känd. En liten stund senare, får hon beröm just för sina skor. Var är de köpta?

Produkt
Skivans omslag föreställer en bil som åker genom ett nattblått landskap och på baksidan en bild av en uggla. Musiken är tämligen abstrakt men bilderna är väldigt konkreta och stämningsskapande. Jag hör musiken efter att jag sett omslaget.

Paket
Samma musikbolag, Claypipe, har skickat ett paket hem till oss. Min dotter får öppna det försiktigt, det är en liten låda med tryck på, i lådan ligger massa remsor i naturfärgat papper. Inne bland detta pappersflis, gömmer sig en kassett och en liten bok med turkost omslag, foldern är tryckt i ett material med grov textur.

Plåster
Senare samma sommar skadar min dotter sin fot, huden får ett stort jack, det kommer mycket blod och foten måste sys. Medan det läker ska vi byta plåster på foten, och vi tittar nära, på hur huden börjar sluta sig och täcka den öppning som glasbiten skapade. När stygnen är bortklippta hänger en stor flaga av hud som ett slags tunt smörpapper runt såret. Ärret är långt och ljusrosa och löper på undersidan av foten. Vi hade lämnat badskorna med sjöhästarna hemma.

Person och plats
Jag tänker att jag ska skriva om det som omger musiken. Det som är utanpå. Förpackningen. Och jag tänkte att jag skulle skriva om det som är runt om texten och runt om musiken som den hörs eller lyssnas på. Jag kallar det i detta tidiga skede för: Ramverket. Förra gången jag skrev så lindade jag in, omformade och skalade bort. Det blev kvar spår som små rop ut ur något som egentligen var en större kontext, ett vidare sammanhang. Jag samlade på glimtar. Nu tänkte jag göra det motsatta, eller nej, man ska ju inte tänka i motsatser, jag skriver annorlunda. Jag söker inte någon kärna, utan höljet, emballagen. Min dotters kläder vid plaskdammen fick mig att tänka att i vårt samhälle finns ingenting som saknar referens, som inte har kommersialiserats. Alla mina dotters kläder hänvisade till olika figurer, olika fiktiva karaktärer. Skivan är släppt på ett skivbolag som heter Claypipe. De skapar små objekt, de skapar ting i världen som på något vis ska kännas, beställas, samlas på. Musiken placeras i en liten omvärld, den gör sig fysisk, specifik. Runtomkring har Nalle Puhs huvud blivit miljoner armpuffar i plast.

Polanski
Shapwick som skivan heter ger mig associationer till Polanski. Bilden på omslaget är som en Polanskifilm. Titlarna är Polanskieska. Och musiken är som teman ur en film. Det är en kuslig krypande atmosfär, det är vackert, mystiskt, det är natt, det är små skiftningar i blickar och tonfall, stämningar av väntan, av att något kommer att hända eller redan har hänt. Detta är den sammanlagda tolkningen, omslaget och musiken. På skivbolagets hemsida beskriver Jon Brooks hur skivan skildrar en plats, hur han far vilse i ett mörkt landskap och denna lilla by, Shapwick.

Stiftet nuddar vid slingorna i det svarta, musiken störtar eller smyger in i rummet och når mig genom högtalarnas luddiga hud.

Penna
Jag har skivan på när jag tecknar, när jag gör bilder, skulpturer. Den passar för att den låter mig försjunka in i det jag gör, musiken hjälper mig att koncentrera mig och att upprätthålla precis den form av närvaro som behövs, så att jag plötsligt upptäcker att det varit tyst en stund, utan att veta hur länge och måste resa mig upp, ta en morot, fylla på kaffe, eller titta ut genom fönstret, och iaktta bilden från en annan vinkel för att se om den blir för ljus eller för mörk.

Pickup
Jag byter sida på skivan, en dammtuss har fastnat på nålen, jag petar bort den. Ugglan tittar på mig. De jämna ytorna av färg på omslaget som bara datorer kan skapa. Det som är himmel, det som är träd. Bilden av att färdas. Om jag nu ska beskriva musiken utan att lyssna på den precis nu, om jag ska beskriva den genom ett minnesfilter, är den svår att fånga upp i delar, den är ett slags helhet, en taktil rörelse. Det lilla stiftet rör sig i sin axel och skivan snurrar. Pickupen vilar bara utanpå. Dess udd river inte upp utan följer endast med. Skivan påminner sig själv om att den är en skiva.

Perception
Samtidigt som jag lyssnar på musiken gör jag bilder till en bok, i texten finns instruktioner till att skapa musik. De engelska orden måste översättas, jag googlar på olika delar av musikinstrument, för att få se hur de ser ut. Det ska vara sådana artefakter som är mottagare av ljud, som kan känna och sedan tolka det till ljud. Vissa små manicker känner av vind, andra ljus, beröring. De är små tentakler i världen, och de kan ha olika former, det är bra för bilden jag gör, att de kan ha så varierande utseende. Jon Brooks beskriver hur han spelar in på en kassettbandspelare. Hur själva inspelningsapparaturen används som ett instrument, deras olika egenskaper skapar olika texturer. Ljudvärlden gör olika slags avtryck i olika medieformer.

Perrong
Början på sommaren är kall. Jag sitter inne och ritar och åker tunnelbana för att det regnar, jag tittar på människorna som sitter i vagnen och på de tomma sätena mellan dem. De som sitter och väntar på perrongen. De flesta är tysta. Jag har varit inne och ensam hela dagen och känner att jag liksom törnar emot dessa människor, att jag inte riktigt känner hur länge man kan titta, eller när man ska le. Om någon frågar mig något hoppar jag till. Huvudet är lite luddigt inuti för jag har varit så koncentrerad. Tittat in i något annat. Jag får lust att prata med dem jag ser. Men gör det inte. Rösten hakar sig och bokstäverna sluddrar lite. Det är som den sociala elasticiteten har tappat spänsten, gummit har liksom torkat. Ansiktena och deras uttryck, är förstärkta, extra kontrast, med många filter i instagram. De är på ett sätt utstående, nakna och påträngande samtidigt som de är dolda av sin kroppslighet.

Peow
Slutet på sommaren är mycket varm. Jag tar cykeln. Det har öppnat ett företag mittemot, där sitter det människor och gör bilder. Det händer något litet varje dag, en ny växt i fönstret, en soffa, ett nytt skrivbord, fler och fler cyklar. En skylt. Serietidningstryckeri. Jag cyklar och det går fort och jag tänker att jag älskar att cykla. Jag är en del av världen. Men huvudet är fortfarande alltid lite suddigt när jag ska ge mig ut klockan fyra. Jag dricker vatten för att klarna. Jag svävar och omsluts av världen som störtar emot mig genom mörka glasögon. Det är fyra bilder nu, ytorna fylls och berättelsen svetsas ihop genom mönster och återkommande detaljer. De på det lilla företaget ser mig när jag cyklar iväg och när jag kommer tillbaka. Kvällarna är långa men de börjar bli mörka.

Plast
Snart kommer kyligare luft och gulnade löv. Nu lyssnar jag återigen på musiken. Dagen är klar och frisk. Nu innan jag sätter på skivan, hör jag röster ute i trapphuset, och hissen och hur något stöter mot något annat , kanske långa remsor av plast eller stål, dunsar, dörrar som slår igen, klockslag, datorns fläkt, mekaniska rasp och kurr.

4e7610e900344a432a3ca88a6b5b8795

Sida A 

Perspektiv
Skivan är på och det är molnigt. Molnen på himlen lagras som i en perspektivövning, på rad, efter varandra, och de blir mindre och mindre. Bakom dem är det ljusljus blått. På datorn ligger fönstren ovanpå varandra på ett liknande sätt. Nu är skivan på. Om det här var en dans skulle dansarna komma in den ena efter den andra. Och man känner det på sig, man förbereds, nu kommer det snart en till. Nu kommer de snart sluta dansa. Ljudet färdas bort från mig, det blir svagare, del för del plockas bort, för att lämna pianot kvar. Det digitala mörkerljudet stannar, därefter bara det digitala, sedan ljudet av tystnaden. Det kan också vara ett bilfönster i vilka träd efter träd, åkrar och hus, långt borta, drar förbi, för att falla in i svärta.

Piano
Fåglarna flyger in och instrument börjar härma fåglarna, blir till fåglarna. Och ljuden som omger musiken blir musiken. I den fiktiva rumslighet som skapas förvandlas pianot till operasångerska och sväller till en väldig kropp. Melodierna är snälla och sorgsna. De har liksom funnit sig i sitt öde.

I vissa sånger ser jag en familj som gör olika sysslor i samma rum, men medvetna på ett behagligt sätt om varandra.

Pop
En röst härmar ljud, beskriver ljud, sedan kommer håliga träiga stötar och strängar som sträcks, brummliga dunsar. En spröd melodi spricker fram, kristalliserar sig. Tystnad. Toner spelas på ett piano, ljudtornet är spetsigt och glasaktigt. Ibland är det grumligt som ett rum i dunkel och ibland grusigt och obekvämt som en gropig väg. BBC Radiophonic Orchestra springer förbi eller in i musiken hälsar lite och rusar vidare. Ibland stannar de en längre stund och pratar.

Pixel
Ljuden kommer närmare för att för att röra sig bort. Det pixliga kristalliska blandas och mjukas upp i mekaniskt smuts. Som en inzoomning på en digitalbild utskriven i låg upplösning. En klassiker inspelad på vhs överförd till en dator.

Postmodern
Det är postmodernt. Som en slags skolboksversion. Omöjligheten att endast se ett konstverk. Omöjligheten att endast höra musiken. Utan det som omger den, utan att höra dess konstruktion. I Jon Brooks, blir kontexten musiken. Det är lagren och filtren, det vi hör igenom som synliggörs. Det är ordningen på molnen, riktningen på ljuset. Hur mörkret tränger sig på. Besöket och avskedet. Hur länge alla gästerna stannar.

Persona
En gång för länge sedan provade jag att spela in en film på en Super-8 kamera. Det var i början på 2000-talet. Jag gick mitt första år på konstskola. Då jag framkallat filmen och vi skulle titta på den, hände det först inget speciellt, jag åkte pulka i någon gammaldags jacka med pälskrage och såg kanske allvarlig ut, också plötsligt blev det liv, ett gult klot spred sig över hela filmduken och det sprakade och fräste och blev vitt och sedan svart. Så upptäckte vi att filmen börjat brinna. Detta var det bästa som hänt i filmen. Och den sista super8-film jag spelade in. (Min handledare sa att jag skulle se på Persona, jag minns ingen utmattning, suck eller ironi i hennes ansikte.) Persona från 1960 av Bergman inleds med att en film börjar brinna. Jon Brooks skiva spelar på samma sätt med en slags brott av fiktionen, upplösande av ljudbilden. Och han är medveten om sina föregångare, bjuder in dem, låter dem vara med och spela, hälsa på och i lagom takt eller plötsligt ta farväl. Inget ljud är obundet till sin apparat, inuti alla ljud finns en teknisk ristning.

Platons grotta
Det kunde varit Fontanas skurna ram. Ur den spruckna illusionen virvlar och spinner och kraschas nya ljudformationer. Vi hör genom världen, i världen, genom tekniken. Inget ljud är bara ett ljud, ingen melodi kan höras ren och klar om den inte hörs i ett trasigt brus, om den inte är medveten om drömmen om sig själv. Den vemodiga melodin reser genom gurglande ljudpannåer, där kuliss efter kuliss, rullas ut och skändas och åskmaskiner provas för att sällsamt tonas ut och ridån faller långsamt eller plötsligt ned som vårt digitala ögonlock. Och ljudet av rummet gör sig påmint. (Exemplen på illusionsbrott kan göras lång.)

Sida B

P4 (kanske)
Jag önskar jag slapp skriva detta, men om jag ska vara uppriktig och försöka skildra det som faktiskt omger skivan då jag ska ta mig an sida 2. Är det betal-radio genom golvet, det är arenarock och någon som skriker mellan varje sång och jag hör inte heller vad rösten skriker utan det är liksom bara språkmelodin, de korthuggna tomrummen mellan orden och ett mörk grumligt burr. Nu dessutom reklam, utan att höra vad det görs reklam för. Jag ska snart sätta på skivan för att överrösta detta. Om det krävs en andra noggrann lyssning, för att ge detta rättvisa, återstår att se.

Pip
Vi tittar på Dallas Buyers Club. I en scen tidigt i filmen, används en ton, det är precis det ljud jag hör då jag blir stressad, trött eller ska svimma. Jag började höra det redan som barn. Det är en hög ton som en ringsignal. Det är första gången jag hör någon återskapa precis det exakta ljudet. Jag frågar min partner om han också brukar höra det då han har mycket att göra eller så. Han ser mycket frågande på mig. Nu råkar filmen handla om en dödssjuk person, detta gör honom lite oroad.

Jag har hört samma ljud sedan jag var barn säger jag, tinnitus bara. Eller kanske det som brukar kallas att det ringer i öronen. Det var en märklig upplevelse att höra ljudet utifrån, det gav mig en underlig sensation, nästan som att någon hörde mina tankar. Jag skriver det för att det är något i Jon Brooks som påminner mig om detta, jag tror det är användandet av signaler och teknologiska ljud. Ljuden är förnimmelser av världen och hur det är att förnimma. Pickupen på skivspelaren reser sig och åker tillbaka till sin plats, lite snett ovanför, lite bredvid i väntan.

Position
Musiken är nostalgisk det kommer man nog inte ifrån, det låter 70-tal ibland och rymddrömmar. Nej, det kan jag inte skriva för att det låter som att jag härmar en skivrecension. Sången från våningen ovanför överröstades faktiskt och nu har den tystnat. För att återkomma. Jag börjar om.

Promenad
Ibland lyckas jag inte stanna upp i lyssnandet, eller seendet. Plötsligt har jag åkt med en bit eller hela vägen, utan att jag tänkt på alla stationerna. Jag antar att det är som att läsa, man slutar tänka på varje specifikt ord, eller varje bokstav, varje ljud eller läte. Man läser orden som bilder och bilderna blir berättelser, skeenden. Det är ofta samma som händer mig om jag ska titta på klippningen i en film, efter två scener har jag glömt bort det, för att glimtvis kunna se det igen, tänka på det. Samma är det med den här skivan, även om den är kortare och mer överskådlig än en film, eller en roman. Så smälter styckena samman för mig, jag glömmer bort att lyssna efter avbrotten som indikerar, slutet på en beståndsdel och början på en annan. På det sättet är den sömlös, en one-piece. Skarvarna är ibland i en sång eller i gränsen till en annan. Tystnaden är en inledning eller ett abrupt avbrott. Och varför ska jag egentligen analysera kapitelindelningen? Räcker det inte med ljuden, bokstäverna, melodierna.

Poste restante / Postdigital
De har klivit ut ur skivan nu och de blandar sig i vardagsrummets ljud. Och jag är osäker på vad som är i konsten och vad som är utanför den. Vad är meningen att det ska vara där, utvalt och placerat i en följd, i en ordning i en ljuddiorama. Och vad är här i denna lägenhet i närförorten. Ljudrummen som jag lutar mig in i bebor jag och de bebor mig nu. Alla bilder har en hemlig spellista skrivet med osynligt bläck. En LP-skiva är ett magiskt ting i den digitaliserade världen ur vilka pixliga drömmar strömmas mekaniskt.

Ett litet tag tänker jag på en skiva och det som händer runt omkring ses och lyssnas på i jämförelse med musiken, det förhåller sig till detta mikrokosmos. Det lilla ljudrummet på skivan har ett fönster ur vilket man ser världen för en liten stund. Nu drar jag ned min rullgardin och skivan slutar att snurra för mig. Kanske har Jon Brooks hittat hem nu. Eller så reser han runt i en liten bil här utanför i mörkret.

Annonser

One thought on “Parafernalia

  1. Fin läsning och en glädjande musikupptäckt för mig, har aldrig lyssnat på Brooks tidigare! Verkligen en sån sorts musik som smälter ihop med omgivningen och, som du skriver, blir som ett öga att betrakta genom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s