Home

SKIVA: GROUPER – THE MAN WHO DIED IN HIS BOAT (KRANKY, 2013)

ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 1

Det finns ett före och ett efter, i våra liv, i en berättelses byggstenar, och mellan dem ett nu som både förutsätter och förenar vad som varit och vad som ska bli. Nuet före och efter är inte åtskilda utan sammanflätade, de går in i varandra och gör våra liv begripliga. Genom att återkommande söka oss tillbaka till de vi varit och sakta röra oss framåt genom våra föränderliga medvetanden blir vi de vi är. Eller är vi föränderliga egentligen? Snarare kanske fast i vissa mönster som upprepar sig. Samtidigt som vi lär känna oss själva och sakta tar form kan världen runt omkring oss byta skepnad.

Jag håller en skiva i mina händer. Jag tittar på omslaget. Ett fotografi av en kvinna, hennes blick söker sig åt sidan, ut ur bild, bortanför skivan och dess innehåll. Hennes hand är tankfullt förd mot munnen. Bilden är svartvit, tidlös, lämnar inga ledtrådar, ställer desto mer frågor. Vad syns i hennes ögon? En tveksamhet, eller beslutsamhet? Är det oro eller orubblighet? Vem är hon? Uppe till vänster i en sirlig skrivstil står ordet Grouper, till höger, aningen ovanför kvinnans huvud The man who died in his boat. Under titeln är några streck dragna; vågor? Omslagsbilden påminner mig om de fotografier jag fann som barn i mina föräldrars minneslådor. Bilder av dem som yngre, med vänner jag aldrig träffat, eller som såg annorlunda ut nu. Även mina föräldrar, olika sig själva, i sammanhang när jag inte fanns. Ofta kunde det vara en fest, eller någonstans ute i naturen, ibland någon av dem lutad mot en bil. En del foton var mer svårplacerade, tagna i en vardagssituation när kameran tycktes ha överraskat dem. Samtidigt omedvetna och plötsligt varse om att de blev avbildade. Som kvinnan på omslaget. Lusten att förstå fanns där, att lista ut var och när fotografiet var taget, men även en vilja att fantisera, föreställa sig att de var helt andra människor, och jag, någon helt annan.

Baksidan av skivan täcks helt av ett intrikat nät av kvistliknande former, tecknade. De säger på sätt och vis: detta är ogenomträngligt. Och samtidigt; skarpa kontraster, ett djup där bakom.

Skulle jag funnit skivan längst bak i en loppmarknads skivback för många år sedan, utan mer information än omslag, låttitlar och musiken själv, skulle det kunna vara ett fängslande mysterium jag hade framför mig. Jag skulle kunna lyssna förutsättningslöst och fundera över om kvinnan på omslaget är artisten, “Grouper”, eller hur bilden och musiken förhåller sig till den kryptiska titeln, eller om det finns flera skivor av artisten, och hur de låter. Så jag låter mig vara ovetande, låtsas vara ovetande, för en stund, bevarar möjligheten av ett mysterium.

När jag skriver det här spelar solen in i min lägenhet. Stilla, flackande rörelser av ljus och skugga. Försvinnande och framträdande. Från motorvägen utanför hörs ett dämpat brus som kunde vara havet där titelns båt driver mot land.

gtmwdihb

Jag lägger ifrån mig omslaget, reser mig ur soffan och lägger nålen på vinylen. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

.

Liksom en kopp kaffe och en cigarett på morgonen kan göra dig medveten om den friska luften ute och tröttheten som lämnar kroppen inleds skivan med en livsbejakande friktion. Det finns inget särskilt i musiken som fångar din uppmärksamhet, och samtidigt slår den an en ton som är svår att undgå och stå emot. Den stretar emot och släpper in på samma gång. Det är ett kort spår men samtidigt svårt att säga hur långt det är. Redan när det är dags för nästa låt är det som om skivan kanske har legat på hela dagen.

..

Musik som fångar hur det känns när en hel dag gått utan att jag verkligen varit medveten om världen omkring mig eller min egen kropp. Det kan vara befriande, det kan vara en börda. Behovet att behöva dra efter andan, ännu en dag. En känsla av att vara kvävd, strax inom räckhåll – hög luft.

Jag kan ha somnat en liten stund. Jag ser en tall som stilla rör sig i vinden, ett högt barrträdd som står fast och samtidigt rör sig fram och tillbaka, hypnotiskt vackert. Ovanför, moln som förlorar sin form och antar nya skepnader mot en klarblå himmel. “Clouds in places” slår ut i några få men starka färger. Det finns en tyngdlöshet som smittar bara av att höra musiken. Som ett löv för vinden skingras och samlas tanken. Sommardagar. Super Mario Bros i källaren. Var kom det ifrån? Kan det vara molnen, den blå himlen, friheten?

….

En melodi som får mig att tänka på en värk som klingar av, sakta släpper greppet, blir till lättnad, som en längtan efter något du inte vet vad det är innan det finns så nära att du inte kan skilja det från en tid när det inte fanns där. Jag minns en eftermiddag, inte så länge sedan, någon jag tycker mycket om ligger på min soffa, jag sitter i en fotölj. Vi läser en varsin bok och utan att jag märker det somnar jag, vi somnar båda, och när vi vaknar; den samhörighet jag känner är att vara hemma, att veta att dagar som gått lett hit, och framtiden är plötsligt vidöppen och löftesrik.

…..

Jag vaknade länge till “Cover the long way”, vald som melodi på mitt mobilalarm. Jag vaknade inte bara varje dag, gradvis, växlande mellan att slå av efter några sekunder och låta alarmets halvminut gå slut medan jag snoozade, jag vaknade över längre tid, till musiken som en del i min vardag, lärde mig leva i låtens värld som en försmak av dagen där jag började höra ord och nyanser som om de flöt upp ur mitt undermedvetna men snarare kom till mig från den vakna världen och fanns kvar när jag öppnade mina ögon. Det var som att falla uppåt i ett schakt av ljus. Hur länge går det att söka efter något som inte saknas? En dag hade jag på något sätt förändrats.

……

Gatlyktors sken över tegelväggar. Det är en återkommande dagdröm, en deja vu-liknande känsla av att vara på en plats jag känner igen men aldrig har varit på, och jag står strax utanför, känner att mitt liv pågår där. Jag är precis utanför, i en parentes.

…….

“Vanishing point”, där en känsla av inre rymd och några borttynande pianotoner utgör albumets mitt, blir en central punkt som de andra låtarna utgår ifrån, eller sugs in i som en virvel. Allt skulle kunna stanna och sluta här, eller börja.

……..

Gitarren i titelspåret spelar ett ackord som låter som ett vågkrus som aldrig bryts, redo att vika sig tillbaka in i sig själv och försvinna. Ord knappt skönjbara driver ovanpå. Died boat ocean. Det är en rapport från en annan tid och värld, sänd genom etern i en slöja av brus för att berätta och varna, inte olik de tidiga bluessånger som beskrev förödande översvämningar eller blodiga mord och passionshistorier som kunde ha utspelat sig en för en vecka sedan, och tusen år tidigare.

………

Där mycket av musiken på albumet väcker bilder hos mig av natur och landskap blir “Towers” ofta ett ljudspår till eftersläntrande erinringar av att röra sig i staden, i mitt fall Stockholm, men kanske vilken stad som helst. Kanske är det ingen slump att jag sitter på tunnelbanan två veckor innan valet och lyssnar på The Man who died in his boat och “Towers” just har börjat när en man mitt emot mig börjar prata. “Hej amigo”, han har en burk öl i handen som han håller under jackan. Han pratar om tiggare, med, förstår jag efter ett tag, en empati. “Är det rätt”, frågar han, “demokrati?”. Efter det börjar han skandera: “Viva Che, viva Fidel Castro, viva Olof Palme”. Han blir tyst, höjer näven, “Olof Palme! Han var bäst”. Jag tänker på drömmar som dör, “Towers” tystnar, och jag tänker på hur staden kan sluka oss, vi försvinner eller driver upp på dess stränder som en herrelös farkost.

……….

“STS”, den längsta låten på skivan, svävar nästan alltid obemärkt förbi. Jag måste spela den igen och igen för att påminna mig om hur den låter. Det skulle kunna ses som en svaghet i kompositionen, men jag tycker om att den lämnar utrymme för en tomhet som jag inte förstår. Till och med titeln är svår att deschiffrera och fylla med mening. “STS” har likväl en plats i albumet som helhet, drar ut och förlänger vad som varit bakomliggande ljud i andra spår, och snarare än musiken vänder blicken inåt och väcker associationer i mig gör den mig medveten om rummet omkring mig, och saker som annars kunnat vara obetydliga skänks ett fokus.

………..

På skivans sista spår sammanfattas så, helt hörbart, vad hela skivan och upplevelsen att höra den har handlat om fram till nu: “I’m looking for the place where the spirit meets the skin”. Det finns inga kartor, ingen stjärnhimmel att navigera efter, inte inom oss. Att finna en plats i världen, i våra kroppar, att känna sig levande, och acceptera livet kan kräva någon annan, någon som tar din hand och när era händer möts är huden och själen en och samma. Jag fick höra en gång att vår hud bildas i och växer fram ur hjärnan när vi är foster. Det säger så mycket, nästan allt.

 
Det kan vara hur Groupers musik kan låta som ljus som speglas i vatten som får mig att tänka på Samuel R. Delanys självbiografi The Motion of Light in Water, en av de bästa skildringar av minne och identitet jag känner till. I sin bok beskriver Delany sitt liv under och fram till den tid han som en ung svart man växer upp i New Yorks Lower East Side under tidigt 1960-tal. Han lever då i en öppen relation med en kvinna och går igenom ett kreativt uppvaknande, börjar skriva, och utforskar samtidigt sin homosexualitet. Genom vandringar i staden och möten med människor från olika delar av livet där, växer ett tidsdokument och en stadsskildring fram. Jag tycker särskilt om hur texten berättar om en persons unika perspektiv och upplevelse av att ha levt i den tiden och staden, och samtidigt har något allmängiltigt att säga om hur vi alla framlider våra dagar och bär ett förflutet inom oss som ofta är mer en förnimmelse och känsla än faktiska händelser som de var. The Man who died in his boat är på många sätt inte en skiva av sin tid, för vår tid, på det sättet, men däri även dess styrka, den upprepar sig i ett längre skede. Det är musik mellan ljus och mörker, i en glipa i tiden, öppen på väg att stängas, stängd på väg att öppnas, som en kameras slutare, redo att registrera något om oss, om dig nu när du lyssnar. Nu, nu, nu

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s