SKIVA: DEAN BLUNT & INGA COPELAND – BLACK IS BEAUTIFUL (HYPERDUB, 2012)
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 1
I
Det finns antagligen många olika anledningar till den samtida populärkulturens besatthet av att titta bakåt och återupptäcka istället för att fokusera på nutid och framtid. Den del av samtiden som Simon Reynolds brukar kalla retromani. En anledning är förstås att vi numer har så många, väl utformade, möjligheter att utföra detta grävande.
Sedan gemene man började koppla upp sig mot Internet för en tjugo år sedan har möjligheterna successivt bara ökat: från de allra första modemens knarrande till dagens ständiga uppkoppling. Plötsligt fanns hela nittonhundratalet där på ett smörgåsbord, varje tv-klipp, all gammal musik. Så oerhört lätt att gå vilse på de vägar som leder just bakåt och inte till så många andra ställen.
“The problem is not, any more, the longing to get to the past, but the inability to get out of it.”, som Mark Fisher uttryckt det. “The present – broken, desolated is constantly erasing itself, leaving few traces. Things catch your attention for a while but you do not remember them for very long. But the old memories persist, intact”
Historien går inte att glömma, nutiden blir omöjlig att komma ihåg.
Ett exempel: hur kan man ens försöka skriva, säg, just en sådan här text – om musik, minnen av musik eller musik om minnen – utan att försvinna in i ett Youtube-medley och ett Spotify-klickande. Varenda liten impuls eller tanke går att stilla: ett klick till, bara ett klick till. Från den där drum n’bass-tolvan, till house-klassiker, Al Green, Cluster, Electrelane, Moon Citry Boys, Four Tet – och vilken låt med Pet Shop Boys var det där egentligen?, Everything But The Girl, den mixen, den videon, det klippet. Allting existerar samtidigt. Fantastiskt förstås, men kletigt, närmast omöjligt att slita sig ifrån.
Ur det flödet hämtas musiken idag. Det går inte att komma ifrån. Någon slags strategi får man hitta för att försöka hålla sig flytande trots att man hade det på känn redan från början: snart sugs man ner igen.
Sedan finns det någonting annat också. Det som har att göra med vår längtan, våra drömmar och vårt minne. Hur vi har svårt glömma den känsla av förväntan som kanske bara var möjlig när allting inte fanns att tillgå. När söka faktiskt innebar att man fick gå ut och leta lite. Både historien, nuet och framtiden har kanske verkligen ändrat karaktär, hur hisnande det än låter. Någon twittrade om att hon saknade sin hjärna innan Internet. Jag kan komma på mig med att sakna mitt hjärta.
Det känns som om vi delvis lider av posttraumatiska chockskader från ett drastigt förändrat informationsteknologiskt klimat. Om man är tillräckligt gammal vill säga. Vissa har ju aldrig riktigt upplevt detta, nittiotalister och framåt. Men var man ung åren just innan den stora uppkopplingen finns det nog en viss risk att den tiden – första halvan av nittiotalet ungefär – innehar ett alldeles speciellt magiskt skimmer. Man drömde om låtar, tolvor och singlar. Man hoppades på att vissa musikvideos skulle dyka upp på Z-TV eller MTV. Kanske var det till och med så att själva konserten eller klubbesöket hade ett annat skimmer innan den dokumenteringshysteri som Internet drog igång. För tjugo år sedan kunde en liten bild i någon dagstidningsrecension vara allt man hade sett av den och den artisten. Inga mixar från den och den dj:n, det och det datumet, låg uppladdade och sökbara. När man klev in på klubben eller konserten hade man kanske ingen aning om vad man hade att vänta sig. Tänk dig! Ja det är klart att vissa fantasier blev större och mer fantastiska då. Drömmarna fick bida sin tid, växa till sig lite innan de mötte den krassa verkligheten. Idag är det svårare att hitta något man inte kan hitta än tvärtom.
Samtiden är förstås fantastisk på en massa sätt men det går nog inte att komma ifrån att det är något som fattas oss. Sorg är möjligen ett för starkt ord för att beskriva känslan men nog innehåller den stråk av melankoli. Vi kan inte riktigt glömma hur det var att ha möjligheten att glömma. En paradoxal känsla: en längtan efter en tid när man inte kunde stilla sin längtan.
Det här är någonting som Dean Blunt och Inga Copelands musik kan handla om. Precis som mer eller mindre närbesläktade artister som The Caretaker, Ariel Pink, James Ferraro, Pye Corner Audio och kanske speciellt Burial. Alla sjunger och spelar de om minnet på ett eller annat sätt. Från en närmast besatt The Caretaker som tar de hela ändå från populärmusikens och skivinspelningarnas allra tidigaste gryning under tjugotalets kristallkronor och vidare rakt ut i rymden. Titlarna säger det mesta: “Sadly The Future Is No Longer What It Was”, “Each Today Doesn’t Lead To A Tomorrow”, “When Did Our Dreams And Futures Drift So Far Apart?”, “When Tomorrow Comes I Know It’s Only Another Yesterday”. Vidare till Ariel Pink och andra californiaslackers tv-flimrande åttiotal. Ghost Box-männens drömmar om ett annat, socialistiskt, brittiskt sextio- och sjuttiotal. Och James Ferraro – möjligen krångligast av dem alla – som på skivan Far Side Virtual gör en slags arkeologisk utgrävning av vårt här och nu. Digital musik för en digital tidsålder där skillnaden mellan upplevelsen av världen via, säg, Google, en iPad och Facebook och “själva världen” luckrats upp och tappat betydelse.
Redan i och med Dean och Ingas artistalias Hype Williams slår minnet en knut runt oss. Alla mellan trettio och fyrtiofem har väl någon gång halvsovit framför ett ändlöst MTV-medley med var och varannan video skapad av Hype Williams. Videoregissören vars populäritet och kreativitet peakade någon gång precis i mitten av nittiotalet. Hundratals r n’b och hip-hop-låtar bildsattes av Hype. Naket, regnigt, glänsande, blinkande. Vissa av de där sångerna är fortfarande bortom tid och rum. Fantastiska (om än kanske inte alltid fantastiskt bra). Hursomhelst: det där försvann. Inte musiken först och främst men det där halvsovandet framför ett ständigt rullande musikvideoflöde. Sen försvann i och för sig musiken också för många av oss. I alla fall ur vår direkta närhet. Vi som kanske inte var 100% passionerat intresserade egentligen. Var vi tvungna att leta fram låtarna själva fick det ofta vara. Ett mer obskyrt val fanns ju bara ett klick bort. Varför inte lyssna på det istället? En anledning till att mycket av den där musiken är så fast i just den tiden och just det rummet som skapades innan modemet kopplades in eller hade fått upp tillräcklig hastighet. En tid som till skillnad från idag – då var och en i sitter fast i sin egen filterbubbla, i sina egna hörlurar – präglades av att man också utsattes för musik man själv inte valt.
För både Burial och Dean Blunt är också techno- och ravescenen – och minnena av detta – någonting de aldrig riktigt lyckats skaka av sig. För Burial de där ravefesterna han inte kan sluta drömma om, fantasierna han närde om de där klubbarna han alltid var lite för ung för att följa med till: “Maybe the feeling of the UK in clubs and stuff back then, it wasn’t as artificial, self-aware or created by the Internet. It was more rumour, underground folklore. Anyone could go into the night and they had to seek it out. Because you could see it in people, you could see it in their eyes.“, som han beskrivit det. Rykten du aldrig riktigt kunde bekräfta, aldrig döda. En tid då det inte räckte att sitta vid datorn och söka, en tid då du var tvungen att bege dig ut i mörkret och tillsammans med andra leta upp musiken.
Dean pratar mer om jungle- och drum n’bass-scenen: att som med punken (eller den bild som vi som var för unga för att vara med har av punken) höra någonting som plötsligt upplevs som helt nytt. En energi man aldrig riktigt känt på samma sätt förut.
“there is an implicit acknowledgement that the hopes created by postwar electronica or by the euphoric dance music of the 1990s have evaporated – not only has the future not arrived, it no longer seems possible“ skriver Mark Fisher i sin bok Ghosts of My Life.
Idag lever i en värld där det (med Fredric Jamesons ord) “är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut”. En värld som fortfarande präglas av Francis Fukuyamas tankar om att vi i och med kalla krigets slut och den västerländska liberalismen nått till historiens slut. Det kanske inte blir så mycket bättre än så här hemska tanke! Också det en anledning till retromani: en jakt på inspiration från en tid när det kändes som om framtiden faktiskt var inom räckhåll.
II
När man jämför Dean och Inga med tidigare nämnda The Caretaker, Burial och Ariel Pink är det också ganska enkelt att pricka av ett antal tydliga, gemensamma musikaliska och estetiska nämnare:
1) Ljudbilden.
Brus, knaster, distortion och murrig ljudbild har på många sätt blivit en indiekliché. En tydlig kontrast till mainstream- och radiopopens ofta rena och klara ljudbild. Men att det stilgreppet (om man får kalla det så) fortfarande har en framträdande plats hos så pass konstnärligt intressanta artister som Burial och The Caretaker visar, tror jag, också på någonting annat. Bruset ger en känsla av rumslighet, av liv, av avstånd och relation mellan sången, instrumentet och världen. Vinylknastret och kassettbandsbruset skapar en känsla av att det finns någonting man kan ta på, någonting taktilt, något fysiskt. Ett stopp, eller känslan av ett stopp, i det digitala flödet.
Det finns också någonting verkligt skönt och vackert, någonting kittlande och levande, i alla varianter på inspelning och uppspelning som man hittar i det som inte går direkt från ingång till utgång. Som om John Cage till slut fått rätt och att fler och fler människor faktiskt tycker att det som händer i rummet är minst lika intressant som själva pianot.
Dean Blunt hävdar dock förstås att den ljudbild han skapar bara beror på att han är lat och aldrig har orkat ta reda på hur man reducerar bruset.
2) Musiksläppen.
I likhet med kanske speciellt The Caretaker låter Dean och Inga oss medvetet ta del av deras musik på en mängd olika format och på en mängd olika sätt. Själva variationen får oss att haja till och lyssna. En limiterad sjua, en gratissläpp med tjugofyra nya spår via The Guardians webbsida etc. Det finns en poäng i att variera hur man släpper musiken. En gigantisk limiterad megabox, endast vinyl etc. Själva formatet är en viktig del av estetiken. Man tänker att det måste finnas en anledning till själva detta val och lyssnar kanske extra noggrant. Musiken finns ju överallt i ett överflöd, begränsingar och avvikelser kan i bästa i fall få musikkonsumenten att rycka till.
3) Identiteten.
Att dölja sig bakom en mask, att anta en obskyr pseudonym och att vara hemlig är också någonting Dean och Inga delvis har gemensamt med Burial och The Caretaker. Och en mängd andra förstås. I vissa electronica och hip-hop-kretsar närmast någonting som blivit kutym. En strategi som under tidigare delar av rockhistorien använts av outsiders som The Residents har nu blivit vardagsmat. Varför? “Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask, and he will tell you the truth.” som Oscar Wilde sa. Eller möjligen hemligheten (i vilken form den nu än framträder) som ett skydd i den digitala offentligheten. “It’s like a ouija board, it’s like letting someone into your head, behind your eyes. It lets randoms in”, som Burial beskrivit Internet.
Dean och Inga har en delvis annorlunda strategi. Dean Blunt tycks ha en intuitiv förmåga att komma med historier och uttalanden som hamnar mittemellan det otroliga och det faktiskt sannolika. Namn, anekdoter, influenser och tillfälligheter som sätter sin tydliga prägel på projektet Hype Williams (oavsett om det går under det namnet eller inte). Man frågar sig om det verkligen kan vara sant det där, men allting sätter sig och blir den bild av artisten som man bär med sig.
Bara namnet Hype Williams skapade till en början förvirring (“inte den Hype Williams va!?”). En förvirring som lätt ökar ju mer man läser om bandet.
Pressreleasen till Black Is Beautiful får ses som ett exempel, ett kort i högen: “Amidst rumours circulating, and confirmed by their ‘advisor’ Denna Frances, the album was recorded during a tremulous period for the two: Inga Copeland’s Arsenal girls tryouts, Dean’s ‘Waschbärgate’ trial (he was implicated in being behind a one night robbing spree across 16 taxidermists based in London and the South East, allegedly only for racoons) and his subsequent conversion to Nation of Islam upon being acquitted.”
“Artisten” blir det han eller hon säger, det och det filmklippet, den och den pressbilden. Vi har inte så mycket annat att gå på. Det kan också kännas som att den visuella sidan har minskat i betydelse när folk mest lyssnar på musiken via iTunes och Spotify. Omslaget som vinyleran var så avgörande har tappat i betydelse. Det är troligen ovanligare att vi tittar på musikvideos (i alla fall som förr, tittar vi verkligen på Youtube-klipp?). Man kanske läser något kort om bandet när man letar musiktips och får med sig ett uttalande, delar av ett pressmeddelande (ord man sen kommer att fortsätta förknippa med artisten). Men i slutändan, för många, återstår bara själva artistnamnet.
Skivan Black Is Beautiful är dock utgivet under namnet Dean Blunt & Inga Copeland. Hype Williams är, åtminstone tillfälligt, lagt åt sidan. Möjligen en vink om att de är på väg vidare. Dean Blunt hävdar dock att “konstprojektet” Hype Williams bara var deras i tre år och att det nu har skickats vidare till andra. Tro det den som vill. (Och visst det kom en singel förra året under namnet Hype Williams utan någon info om att Dean och Inga skulle ha någonting med det hela att göra.)
Black Is Beautiful är också Dean och Ingas första skiva på Hyperdub. Ett skivbolag som firade tio år förra året och som på många sätt bara blir bättre och bättre. Den musik som från början mest karaktäriserades som dubstep är idag konstpop, noise, r n’b, house och dub som sällan borde kallas någonting annat än modern popmusik. Det gäller även Dean och Inga även om deras sjavighet och kantighet skiljer sig en del från fantastiska skivbolagskollegor som Jessy Lanza, Darkstar, Laurel Halo och Cooly G. Dean och Inga påminner på så sätt (trots sin i övriga så tydlighet anknytning till London) mer om de amerikanska hypnagogic-klassade artister, de till och från liknats vid, som Rangers och Ariel Pink. Kantigheten och lo-fi-murret hos Dean och Inga är på många sätt mycket mer amerikanskt än engelskt.
Den tydligaste skillnaden rent musikaliskt i jämförelse med de tre första Hype Williams-skivorna är dock att Inga Copeland och hennes sång och melodier här får en helt annan plats. Många av spåren är instrumental, brusig dataspelsfunk och blipp-blopp-bass men Ingas spår, de där hennes röst får höras, är de som verkligen sticker ut och ger skivan karaktär. En fantastisk vokalist, som genom brus och damm – ofta som från ett annat rum eller via en tunn linje, långt borta – sjunger soulpop, disco, nonchalant r n’b och j-pop rakt ur hjärtat. Något hon också fortsatt med på exempelvis förra årets Copeland-skiva.
För hur bra Black Is Beautiful än är framstår den idag mycket som bryggan mellan Hype Williams och de fantastiska skivor Dean och Inga släppt på egen hand. Vägen vidare. På skivorna The Reedemer, Narcissist II och Black Metal har även Dean tagit ton ordentligt och framstår mer och mer som en Robert Wyatt för 10-talet. Kreativ som få. Konstutställningar, tematiska live-framträdande, böcker, skivor…
Om man höjer blicken en aning kan man också skönja vad som skulle kunna vara både en retromani och en nyliberalism som nåt vägs ände. (Hur tätt sammankopplade deras uppgång och fall nu än är.) Efter bankkrisen 2008 känns det ibland som att vi lever i ett kapitalistiskt limbo. Mark Fisher igen: “I think we’re into a blank period now where; this is unprecedented in my lifetime, where you could say that in my lifetime the right has held all the cards. In retrospect, even in periods that we would now think of as great cultural efflorescences like punk and post-punk, in a way the cultural mood was dominated by the dying curve of popular modernism and the rise of neoliberalism and capitalist realism. Whereas now there’s a sense that the right doesn’t have anything left.” Framtiden kanske åter kan erövras?
Vad har då det med Black Is Beautiful att göra? Inte mycket kanske någon skulle säga, å andra sidan nästan allting. Framtiden tillhör ju Dean Blunt och Inga Copeland.
BCNVT / BIBLIOTEK 
[…] Don’t Believe the Hype […]