Det började med en stöld

SKIVA: AGF – BEATNADEL (AGF PRODUCKTION, 2011)

ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 0

 

Maj 2005. Jag står på en stege i stora salen på Gotlands konstmuseum. En klasskamrat står nedanför med en stadig hand på stegen, för säkerhets skull. Jag ska hänga upp en lista på väggen. Den är nästan sju meter lång så jag har fått kapa den i två längder. Pappersvåderna är fyllda med svart handskriven text. Varje textrad berättar om något som jag är rädd för. Bli vuxen. Ozonskiktet. Bussbaciller. Verka konstig. Våga. Inte våga. Elektronik som fattar eld. Trampa ihjäl sniglar. Hårstrån i maten. Skummisar. Besvikelser. Verka töntig. Vad folk ska tro. Tappa tänder. Tråka ut. Ta plats. Och ett femtiotal andra saker. Listan är en del av den utställning som utgör själva finalen för året på folkhögskolans fotolinje. Intill listan hänger en serie svartvita små självporträtt. Men det är texten som står i centrum, i alla fall för mig. Det är ett högst personligt verk, men idén är delvis stulen.

Tidigare under året har jag sett en tv-serie som heter This is our music. Vi har varit ett litet gäng som har samlats i internatets tv-rum inför varje avsnitt. Serien porträtterar artister världen över som nästan ingen av oss har hört talas om förut. Ett avsnitt handlar om AGF, en tysk artist och konstnär som också kallar sig poemproducer. När reportern besöker henne i ateljén rullar hon ut en stor pappersrulle med handskrift på som hon läser högt från. Orden är hämtade från e-post. Kryptiska, osammanhängande fragment från internets egen språkvärld. Jag blir fascinerad av hur AGF kopplar samman sina tankar om omvärlden, form och musik. Att allt liksom hänger ihop i ett slags egensinnigt utforskande universum. Och hennes musik är häftig: brutala beats och så rösten som ibland sjunger melodier, ibland nästan viskpratar fram orden.

När det är dags att komma på en idé till vårens slututställning finns den långa handskrivna listan kvar i mitt huvud. Jag knycker den, eller åtminstone själva idén om en lista. På Hemse Krut & Pappershandel köper jag en svart vattenfärgspuck, en pensel och en rulle papper och inne på mitt internatrum rullar jag ut pappret – någon meter åt gången är vad golvytan rymmer – och börjar skriva ner allt jag kan komma på som väcker rädsla i mig, smått och stort.

Tio år har gått sedan jag såg AGF i tv-rummet och smittades av hennes konstnärsskap. Den första tiden lyssnade jag ganska flitigt på hennes musik, särskilt albumet Language is the most (2003). På senare år har det blivit mer sporadiska återkomster. Det är en artist vars musik inte hittar in i mitt vardagliga lyssnande utan ansträngning från min sida. Jag kan inte påminna mig om att min dagstidning en enda gång har uppmärksammat mig om ett nytt AGF-släpp. Det förundrar mig – hon har en speciell och etablerad stil som har odlats under en lång tid, närmare femton år – samtidigt som musikens skuggtillvaro är en del i tjusningen: jag får ha AGF ifred. När jag får förfrågan om att medverka i Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder:s kritikprojekt med en text om ett specifikt album väljer jag AGF:s Beatnadel från 2011. Inte för att det är ett album jag känner till väl, tvärtom. Uppdraget blir ett tillfälle att komma tillbaka till artisten men också att upptäcka något nytt.

 

Den säregna ljudrymden

Beatnadel. Jag försöker googla mig fram till en förklaring av albumets titel. AGF:s album har ofta bestått av en blandning av engelska och tyska låttitlar, även en del finska (hon är numera bosatt i Finland) och så egna hittepåord, som spåret ’Extimicy’, i en lek med språk och innebörder. Det finns inget som heter beatnadel, i alla fall inte i någon ordlista. Men jag hittar en skivrecension som översätter titeln till ’beat needle’. Jag kan inte komma på en vettig översättning till svenska men tänker att detta svåröversättbara ord ändå ganska precist fångar musikens inverkan på mig. Det är ett särskilt beat – verkligen särskilt, det handlar om ett par sekunder med distinkta beats från något av de album jag först upptäckte – som har nålat sig fast som stygn i minnet. Inte någon melodi som jag kan nynna på eller textrad som dyker upp i huvudet. När jag tänker på AGF är det de där beatsen, ett par ensliga, exakta och explosiva bastrumsstötar, jag hör.

(Det är förresten en intressant insikt, hur det sammantagna intrycket av en viss musik kan bestå av ett så grovt reducerat minne, ett fragment som bara är ett enda läte. Minns jag annan musik på samma sätt? Om jag måste koka ner en musik till ett sorts ljud, vilket är det?)

De där beatsen som har nålat sig fast i minnet finns också på Beatnadel. Någon sekund in på första spåret, ’Sedaktiv’, känner jag igen hela den ljudvärld som är AGF:s. Den är sig lik. Att befinna sig i den världen innebär att ljudrymden expanderas och upplevs som många olika rumsliga lager. Djupt och dovt i bakgrunden, klara vassa glitchtoner på ytan som liksom pickar på trumhinnan. Ljud som panorerar i rummet. Tätt och luftigt, lent och trasigt, aggressivt och stillsamt, långt bort och alldeles nära. Beatnadel har, liksom tidigare album, en klipp- och klistrakaraktär där alla dessa ljudlager, ofta abrupt, avlöser varandra och skapar en kollagekänsla.

När jag lyssnar på det här albumet påminns jag om när elektronisk och mer experimentell musik någonstans kring tjugoårsåldern gjorde sitt intåg i mitt musikaliska medvetande. Snäll, poppig, knastrig och varm elektronika öppnade mitt sinne för nya ljud i musik. Soundtracket till Lynne Ramsays film Morvern Callar (2002) blev en värdefull ingång, genom det fann jag flertalet nya och knastriga bekantskaper: Aphex Twin och Boards of Canada, men också äldre beats från Lee ’Scratch’ Perry. En vän tipsade om svenska vänligt brusiga Mokira och andra artister som försiktigt kalibrerade om mitt sätt att lyssna. Det var något nytt med läten som fysiskt knarrade och rasslade i huvudet. Sådana ljud är AGF:s låtar fulla av.

Sedan tjugoårsåldern har ramarna tänjts betydligt. Dronemusikvibrationer som får Norbergs gamla industrikomplex att släppa färgflagor från taket, fler omtänksamma och spännande tips från djupt musikentusiastiska vänner och en egen nyfikenhet att upptäcka vad mer musik kan vara har bidragit till en öppenhet i mina möten med musik som i många fall också skulle kunna gå under benämningen ljudkonst. Beatnadel är ingen ny och omvälvande upplevelse för mina öron. Däremot fungerar musiken som en sorts kontinuitet. Den skapar förbindelser mellan ett nu och då i min musikaliska biografi, men framförallt bygger den vidare på den starka kontinuitet som AGF:s konstnärsskap består av. Det låter precis så som jag förväntar mig av AGF och det är därför jag återvänder gång på gång.

Språket är allt, och inget

Det är synd att jag inte behärskar tyska och kan förstå alla texterna på albumet, tänkte jag först när jag bestämde mig för att skriva om Beatnadel. Borde jag försöka ta reda på vad de tyskspråkiga spåren handlar om innan jag skriver om dem? Å andra sidan: det är ingen textanalys jag har för avsikt att ge mig på, jag har valt AGF som ämne för min text för att hon har gjort ett särskilt intryck på just mig. Ett intryck som har påverkats av att jag inte valde tyska som andraspråk när jag började på högstadiet 1995 (jag tillhörde den första årskullen på skolan som kunde välja spanska och gammal dammig tyska kom inte på frågan). Min bristande kunskap i tyska är med andra ord en viktig del i upplevelsen av musiken.

Visst uppfattar jag en del ord också på albumets tyska spår, men det är svårt med helheten. Det finns en betydelsefull effekt som kommer av att inte förstå det språk som en låttext framförs på. Det som händer när jag lyssnar på exempelvis ’Storung’ där ord, eller uppklippta ord, utgör själva rytmen i låten, är att språket i mina öron blir ett estetiskt uttryck bortom textens innebörd. Det blir en form och en känsla som bestäms av alla de associationer tyskans klanger väcker i mig. Allt det som tyskan är laddad med för just mig. Alla röster som jag har hört i musik, i filmer, på tv, under mina besök i Tyskland eller när jag har passerat ett sällskap av tysktalande turister i min egen hemstad.

Innebörderna i AGF:s texter bör ändå nämnas. De är en viktig del i det konstnärsskap jag fann så fascinerande och inspirerande när jag först upptäckte henne. I tv-porträttet vi såg där på internatet berättade AGF om ämnen som intresserade henne och som hon utforskade genom musiken. Texterna på det då nysläppta albumet Language is the most utgick bland annat från hennes egna fantasier om de tankar som kan ha rört sig i huvudet på en ung kvinna som snart skulle komma att omskrivas i media som en självmordsbombare. Vissa ämnen har följt AGF under en lång tid. I en intervjuvideo av Her Noise på nätet förklarar hon hur uppväxten i 70- och 80-talets Östtyskland fick henne att intressera sig för västerniseringsprocesser (’westernization’) och konsumtionssamhället.

Musikaliskt blev Yoko Ono revolutionerande för hennes unga öron. En musik som blev bekant även för mig under unga år när kassettkopian av Double Fantasy lämnade pappas kassettlåda för att infogas i min egen lilla samling. Först när jag har hört AGF berätta om hur hon upptäckte Yoko Ono och hennes sätt att använda rösten hör jag spår av Ono hos AGF. I rösten som pratar fram texterna hör jag också Laurie Anderson. AGF höjer aldrig rösten, tar aldrig i lite extra, men vartenda ord känns viktigt. Jag tänker också på Sten Hanson. Bådas röster och ord är själva byggmaterialet i musiken. I tillskurna bitar, hoppusslade i lager. Hanson måste förresten ha varit mitt tidigaste möte med ljudkonst. Till hans ‘The New York Lament’ fnissade vi under en av högstadiets musiklektioner.

Lingvistikprofessorn Noam Chomskys knarriga stämma inleder spåret ’Lingu-tik’ med att tala om Tysklands glansdagar och fall, vilket nog är den längsta sammanhängande texten på albumet. När AGF själv framför text är den oftast fragmentarisk, uppstyckad i enstaka ord. Så har också dekonstruktion fungerat som ett ledord i hennes musikskapande. Språket, rösten, musiken och världen plockas isär för att sättas ihop i nya ordningar. AGF:s fascination för och kärlek till internet – ’My country disappeared in 1989. Internet is my country.’ säger hon i en intervju – kan också ses återspeglad i detta dekonstruktionsprojekt. Internet är fragment. På samma sätt som internet är hopplöst att samla och överblicka är det kanske inte meningen att jag ska kunna säga vad Beatnadel handlar om. Musiken pekar på olika företeelser men lämnar luckor för mina egna tankar. Det är det finaste med den här musiken, hur den liksom viskar precis intill mitt öra om den stora världen som jag aldrig kommer att förstå.

AGF-avsnittet ur den förtjusande tv-serien This is our music finns att se här >>

Bilden på AGF/Antye Greie är hämtad från http://agf-poemproducer.bandcamp.com.