Home

GÄSTSKRIBENT: MAGNUS HAGLUND
FILM: PATIENCE (AFTER SEBALD), GRANT GEE, 2012
OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 0

patience_after_sebald112467_0

1. Genom ljuset, in i tingen

Det är med Grant Gees essäfilm Patience (After Sebald) som med WG Sebalds promenadbok Saturnus ringar: Tankarna vandrar iväg, förbi bilderna och textens vindlande rörelser, in i andra zoner och territorier, halvt obelysta och liksom svävande i minnet. Det engelska kustlandskap sydöst om universitetsstaden Norwich där vandrandet äger rum, blandar sig med liknande geografier, på andra sidan Nordsjön. Bohusläns hedar, stenlabyrinten uppe på höjden i Ramnaparken i Borås, Tjolöholms slott med sin engelska slottsträdgård och sin kitschgotik. Men också dessa platser omformuleras och hamnar någon annanstans. De blir skakiga och undflyende, fylls med suddiga förbindelser och märkliga sidopassager.

Grant Gees film tar sig in i huvudet och får de mest underliga resonansytor. Det gäller inte minst ljudspåret och den ackompanjerande drömmusiken, skapad av The Caretaker utifrån gamla 78-varvsinspelningar från 1920-talet av Franz Schuberts sångcykel Winterreise, fragment som sedan bearbetats och filtrerats, bland annat genom att spelas upp i slowmotion så att pianostämman bildar avlägsna, melankoliska klangmoln som drar över det vindpinade kustlandskapet. Begreppet essä är viktigt i sammanhanget. Något prövas, sätts samman, tas isär. Filmen och boken blandar sig, överlagras, bildar nya omloppsbanor, får tankarna att ta andra vägar.

Sebald1
W.G. Sebald

Sebalds vallfartsliknande promenad genomfördes under några augustidagar 1992, strax efter färdigställandet av boken Utvandrade, och sedan, ett år senare, återskapades det hela som essäistisk text. Boken vandrar gränslöst genom sitt eget material, och detsamma gör filmen genom att bokstavligen gå i Sebalds fotspår. Referenserna går från Thomas Brownes visionära 1600-tals spekulationer kring återkommande mönster och kristalliniska former i naturen och det mänskliga medvetandet, över silkesfjärilens liv i mullbärsträden, textilindustrins utbredning under 1800-talet, melankolins själstillstånd, de engelska RAF-planens bombningar av Tyskland i andra världskrigets slutskede, Förintelsens faktum och kolonialismens rovdrift, till själva landskapets påverkan på tänkandet. Detta hör på ett fascinerande vis ihop med Schuberts musik, med dess mutationer och repetitioner och förmåga att låta ett begränsat material bilda ständigt föränderliga mönster.

picture_7_15
The Caretaker

The Caretakers hauntology-klanger, med sina ruinversioner av Schuberts vandrande fragment, får landskapet att skifta färg. Gammalt blir nytt blir gammalt igen, samtidigt som tonerna vandrar i minnet, också i filmens eget minne. Landsvägarna och kustremsorna blir platser man återser, kommer tillbaka till, använder sig av som ett poetiskt material. Detsamma gäller Schuberts sångcykel från 1828 som även den är förbunden med promenerandet, med vandrarens rörelser och möten med förbipasserande, vid vattendrag, i byar och i skogens dunkel. För Sebald hade Schuberts musik stor betydelse, precis som den hade det för Samuel Beckett. En av texterna i den postumt utgivna essäsamlingen Campo Santo heter ”Moments Musicaux”. Titeln är hämtad från Schuberts samling med drömskt förbiflimrande pianostycken. Essän beskriver en serie ögonblick där musiken har väckt det förflutna till liv, till exempel minnet av läraren som tog med sig eleverna på promenader i alperna och då och då slog sig ner på ängarna och framförde olika melodier på klarinett.

Franz Schubert
Franz Schubert

I Grant Gees film hör man Sebalds röst när den läser olika passager ur Saturnus ringar. Den lågmält reflekterande tonen och det tålmodiga berättandet, med sin speciella linjeföring och långa bågar som får de utdragna och labyrintiska meningskonstruktionerna att bilda sina egna melodier, på en gång glasklara och outgrundliga, har en hypnotisk inverkan och efterhand som man kommer in i förloppet suddas själva tidslinjen ut. Är man i början, i mitten eller i slutet av filmen? Detta har upprepats varje gång jag har sett Patience (After Sebald), ett otal gånger vid det här laget, bland annat tillsammans med studenter på HDK och Konstfack. Filmen upphör aldrig att fascinera, den skapar poetiska spänningsfält som får orden och bilderna att stanna kvar, utskurna och ögonblicksskarpa.

De konstnärer och författare som är intervjuade och som berättar om Sebalds betydelse som inspiratör – bland andra Iain Sinclair, Tacita Dean, Rick Moody och Robert Macfaren – talar alla om den personliga dialogen med Sebalds essäistiska stil och hur den frammanar sin egen psykogeografi, ett inre landskap av olika tankespår. Rick Moody visar kartan han har konstruerat över bokens strukturella principer, med olika färger för olika motiv. I dvd-utgåvan finns kartan med som en utvikbar affisch, och också här börjar man att vandra genom materialet och går snart vilse bland de encyklopediska underordningarna. Det är en konkret bild av ett sammanhang som oundvikligen glider isär, men som ändå utövar en lockelse genom distraktionen och de grundläggande avvikelserna. Kombinationen av film och text får betydelserna att driva iväg, genom ljuset, in i tingen, bortom klocktiden. Det ålderdomliga uret, som slår inne i matsalen på det tysta och övergivna landsbygdshotellet, berättar om en slutenhet i tiden. Som om själva tiden, mitt i det tickande pågåendet, drog sig undan och rörelsen framåt avstannade eller vändes ut och in.

grant-gee
Grant Gee

Melankolitemat hör ihop med en befriande lätthet. Filmen låter ögonblicken glida förbi, viktlöst som vindilar, och litar på att inflätningarna av tid, text och minne fortsätter hos betraktaren. Det handlar i grunden om en tilltro till essäfilmens speciella sätt att berätta, som det utvecklats av filmskapare som Chris Marker, Agnes Varda och Patrick Keiller. Grant Gee, som tidigare gjort en uppmärksammad dokumentärfilm om Joy Division, har med Patience (After Sebald) lyckats ge form åt dagdrömmeriets poetiska möjligheter, berusningen i att befinna sig på en tom tågstation, en eftermiddag när solen gassar och skuggorna rör sig långsamt över ytorna mellan stationsbyggnaderna, över tågspåren, under perrongtaken. Det finns ett tålamod och en ingentingglädje som man återkommer till, gång efter gång.

2. Marmorfaunerna på drift i labyrinten

En dag ringde Isak Eldh till mig och berättade att han hade gjort en inspelning med teckningssequencern, ungefär 20 minuter lång. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med den, men menade att långsamheten i ljudens successiva förvandlingar ledde in i ett landskap av brusiga övertoner och vagt oroande basfrekvenser som vi borde fortsätta att utforska. Omedelbart när han berättade detta såg jag labyrinten som förekommer i Saturnus ringar framför mig, och svarade att vi skulle kunna använda oss av Sebalds text på något vis, i kombination med inspelningen. Skulle det gå att sjunga Sebalds labyrintiska förvillelse, till ljudet av teckningssequencern? Direkt efter telefonsamtalet gick jag till pianot, satte den engelska utgåvan av boken framför mig, och började att sjunga Sebalds text. Det dröjde inte många sekunder innan en melodi vecklade ut sig, vindlande och svårdefinierbar, precis som texten. Det märkliga var att det faktiskt gick att sjunga orden, och att de frammanade en egen sorts meloditänkande, med långa, böljande linjer, litet som i en medeltida ballad:

”… all of a sudden the heath opened out in front of me. Shading from pale lilac to deepest purple, it streched away westward, with a white track curving gently through its midst. Lost in the thoughts that went round in my head incessantly, and numbed by this crazed flowering, I stuck to the sandy path until to my astonishment, not to say horror I found myself back again at the same tangled thicket from which I hade emerged about an hour before, or as it now seemed to me, in some distant past.”

Känslan av förbjudet territorium var både lockande och skrämmande. Att sjunga Sebalds text ändrade helt dess betydelser och tidsindelningar, den blev mer av en kropp, något slags djur som förflyttade sig i landskapet och rörde sig på ett försjunket vis, långsamt och litet ryckigt. Efter några timmar ringde jag tillbaka till Isak och berättade att det fanns någon sorts melodi, och att jag också tänkte mig en struktur: att vi delar upp texten som behandlar besöket i labyrinten och vilsegåendet på Dunwich Heath. Några av dem sätter jag melodier till och några gör Isak på sitt håll, men helt oberoende av varandra, och sedan sätter vi ihop det hela.

Och så blev det. Ett collage som samtidigt har en specifik struktur, en sorts katedraluppbyggnad, med en mittdel omgiven av två passager som har liknande melodisk uppbyggnad och där utanför två yttre sidoskepp som också de speglar varandra. Den inledande och den avslutande långa melodilinjen är alltså i princip identiska, och den andra och den fjärde passagen speglar varandra på samma vis. Det vill säga: låten går i sina egna fotsteg, vandrar i sina minnen, använder sig av textens promenadstruktur och förmåga att gå vilse i det som redan är till hälften bekant.

Men låten blev betydligt längre än den ursprungliga inspelningen, 32 minuter. Att göra så långa popkompositioner kan förefalla dumdristigt. Vem riktar vi oss till egentligen? Vem är intresserad av något som pågår så länge? Samtidigt var det ett beslut utan återvändo, och när vi också plockade in Sebalds egen röst från filmen på några ställen blev det hela ett mentalt territorium, en psykogeografi som vi bara var tvungna att utforska och färdigställa så mycket det gick. Detta arbete har upptagit oss under lång tid, men när vi väl tagit oss igenom labyrinten, så var det som om tidsfaktorn inte betydde något alls. 31:48 är bara en annan version av 3:14, en överbyggnad där man kan gå uppför och nedför trappkonstruktionerna, stanna vid utsmyckningarna utmed vägen, försvinna in i melodierna. Kanske gömmer alla texter dessa sångmöjligheter, utvidgningar och hemliga förbindelser, som den plötsliga förvillelsen i mittdelen, där Sebald skriver om en mäktig ek och en horisontlinje som börjar snurra runt, runt som om man han befann sig på karusell, och där The Marble Fauns träder in i ett psykedeliskt poprum där den kromatiska nedgången i ”A Whiter Shade of Pale” kan blanda sig med någon sorts barnramsemelodi? Tänk om man gjorde likadant med George Perecs Livet en bruksanvisning? Eller med Nathaniel Hawthornes 1800-talsroman om Rom, The Marble Faun?

Fotnot: ”Sebald Labyrinth” är ett av spåren på The Marble Fauns tredje box Some Very Long Songs, som släpps i månadsskiftet augusti/september. Liksom de tidigare boxarna innehåller den tre fullängdsalbum och en bok med teckningar och en essä.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s