Artflop

Några ord innan jag börjar:

det var tänkt att vi skulle ge ut en bok om musiken under 2010-talet. På ett tidigt idéstadium såg upplägget ut såhär: varje person skriver två texter, den ena ska handla om en skiva som man gillar och som har mindre än fem omdömen på Kritikser.se, och den andra om en skiva som släppts samma period och som har fått minst fem omdömen, men som man på det ena eller andra sättet är kritisk till, dvs en överskattad skiva. Kritik av kritiken helt enkelt. I mitt fall resulterade detta i en lång, lycklig och vemodig (för att inte säga gråtmild) kärleksförklaring till Most Valuable Players och deras skiva Left som jag lade ut här på bloggen för en knapp månad sedan. Samt texten nedan. Sedermera övergav vi den här idén och beslöt oss för att lägga ut texterna på bloggen istället, som ett slags motsvarighet till Sommar i P1. Men jag ville inte bara kasta bort min sågning, jag hade faktiskt rätt kul när jag skrev den (även om det också innebar att jag var tvungen att lyssna på en av världshistoriens absolut jobbigaste skivor från början till slut). Så kavla upp ärmarna, svep den där plastmuggen med Gammeldansk du har framför dig på skrivbordet och ta ett djupt andetag: nu kör vi.

SKIVA: LADY GAGA – ARTPOP
(INTERSCOPE RECORDS, 2013)
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 17

Ända sedan Lady Gaga gjorde entré i våra liv i slutet av 00-talet har hon varit en sådan där artist som journalister avkräver en åsikter om. “Du behöver inte säga att du gillar Lady Gaga, men du måste i alla fall ha en åsikt om henne” har det alltid hetat. Motvalls som jag oftast är när det kommer till kommersiell kultur har jag just därför ignorerat henne fullständigt, sett till att inte ha någon åsikt alls. Och det har funkat förvånansvärt bra. Jag har fram tills ungefär nu inte vetat exakt hur hon ser ut, och den enda låt jag med största sannolikhet kan säga mig ha hört är Pokerface. När så Artpop kom hösten 2013 smälldes den upp som ett gigantiskt popkonstverk, en skiva som skulle omdefiniera henne själv som artist och hela vår moderna musikhistoria. Recensenterna var ingalunda homogent positiva, tvärtom var det flera som hävdade att även om det var imponerande rent konceptuellt så var det ett kommersiellt självmord, och att hon med detta grävde sig egen grav (riktigt så illa blev det inte, albumet har i skrivande stund sålt i 2,3 miljoner exemplar världen över). Jag fortsatte att ignorera henne, men eftersom det finns en del av mig som faktiskt attraheras rätt mycket av popkonst, konceptualism och metaperspektiv kunde jag inte riktigt släppa tanken på att det kanske skulle finnas nåt för mig där ändå. I och med den här bokens koncept fick jag alltså chansen att lyssna in mig på en skiva som jag åtminstone i teorin skulle kunna tycka om. Jag började med Google, och hittade rätt snabbt följande citat:

“For Artpop, I, in the most metaphorical explanation, stood in front of a mirror and I took off the wig and I took off the makeup and I unzipped the outfit and I put a black cap on my head and I covered my body in a black catsuit and I looked in the mirror and I said: ‘OK, now you need to show them you can be brilliant without that.’ And that’s what Artpop is all about. Because I knew that if I wanted to grow, if I really wanted to innovate from the inside, I had to do something that was almost impossible for me.”

Exakt vad det är Lady Gaga har gjort som var så omöjligt för henne är jag inte helt säker på, trots att jag tålmodigt lyssnat igenom hela den här skivan, läst så många artiklar jag kunnat hitta, studerat omslaget noggrant. Ansträngt mig. Men såhär är det: av mig får man inga pluspoäng för att man är bra på PR-strategier (för det är det allt handlar om i Lady Gagas fall) även om jag kan förstå att det intresserar mediamänniskor ur ett lite mer trött bevakningsperspektiv. Jag har egentligen ingenting emot skvalmusik direkt, eftersom jag inte är målgruppen och alltså inte behöver bry mig. Däremot kan jag tycka att det är direkt löjligt när recensenter blandar ihop musikalisk/konstnärlig genialitet med hookiga refränger bara för att upphovskvinnan sätter ett par trosor på huvudet eller klär sig i kött (något som Linder i Ludus – en betydligt mer intressant kvinnlig och gränsöverskridande artist ur ett både konstnärligt och musikaliskt perspektiv – gjorde redan på 80-talet, dock naturligtvis utan att få bråkdelen så mycket cred för det). Eller bara för att hon är rik och berömd.

Efter dryga 60 minuter av konstant studentflaksliknande terror kan jag konstatera att den här skivan innehåller inte en enda melodi som jag kommer ihåg efteråt. Den består först och främst av en massa knarrande bas och oinspirerat pratsjungande från vad som ungefär låter som en genomsnittlig Idoldeltagare. Habil gympingmusik för tanterna och gubbarna i Friskis & Svettispasset möjligtvis. Det mest intressanta händer mellan låtarna, i introduktionerna, bland robotrösterna som pratar om sex, droger och gränsöverskridande. Där skapas i vissa sällsynta fall faktiskt en känsla av fara, ett konstverk i fritt samhällsmoraliskt fall, precis som intentionerna tycks ha varit. Men man kan ju inte bara lyssna på intron. Frågan är helt enkelt vem som ska ta till sig det här, vem som ska spela skivan? Ett popkonstverk bör väl ha något slags melodikänsla, säga nånting om verkligheten runt omkring oss medelst glada refränger och edge, annars förstår jag inte riktigt meningen. Lady Gaga kan möjligtvis sägas ha en viss edge, även om jag inte ens är säker på det. Allt det förment omstörtande är ett resultat av hennes egen dupering av media: som så många andra självutnämnda provokatörer i historien slänger hon av sig kläderna och förklarar för oss att vi blir upprörda.

Så på riktigt, vad är det Lady Gaga egentligen har gjort med den här skivan förutom att ha sålt den via en app (bara tredje skivan i världshistorien som sålts via en app), samplat Sun Ra någonstans i vimlet  och frotterat sig med en del mer eller mindre intressanta konstnärer? Inledningsvis lär den ha hetat Popart, men efter ett tag ändrade hon titeln till Artpop för att det lät “trevligt”. Hon kramade om Jeff Koons på en vernissage och sa att hon alltid tyckt att han varit så cool och att hon gått omkring med sina vänner och pratat om honom i Central Park när hon var liten. Så han fick göra statyn på omslaget: en vit, naken Lady Gaga som håller i en blå boll mot bakgrunden av en sönderslagen Venus födelse av Botticelli (jag raljerar inte ens, jag bara återger fakta som jag läst mig till på Wikipedia och i recensioner). Att LG skulle ge sig i slang med halvprovokativa lågvattenmärken som Terry Richardson känns på ett sätt kongenialt med hennes självpåtagna bad girlimage, men frågan är samtidigt hur mycket konstnärerna runt henne egentligen refererar till skivan i sig. Blir Artpop bättre och intressantare för att Marina Abramovic och Robert Wilson framfört nya verk på popkonsteventet ArtRave (i praktiken själva releasepartyt för skivan, då den också framfördes live)? Svarar man ja på den frågan skulle man enligt samma logik kunna påstå att Malmö är en mycket vacker stad på grund av att det ligger så nära Köpenhamn.

Överallt i de nästan löjeväckande respektfulla recensionerna läser jag att LG är en nyskapande artist med fingertoppskänsla för bra låtar, att hon ständigt återuppfinner sig själv, att hon är något slags geni, och att hon besitter en aldrig sinande kreativitet. Trots att de flesta av dem som sagt är förhållandevis kritiska till Artpop, och ofta konstaterar att hon går vilse och att det är en skiva för fansen. Ju mer jag läser, ju djupare jag gräver, desto mer inser jag att dom beskriver en helt annan artist, en dröm och en fantasibild av vad de tror att Lady Gaga är och representerar. Dom vill ha en ny Madonna och en kvinnlig David Bowie för 10-talet, och dom ger sig inte förrän dom har fått det. Man kan alltså säga att recensenterna och fansen skapar artisten, eftersom artisten inte existerar i någon vidare mening i första hand utan endast är ett tomt ark papper (möjligtvis med köttklänning eller trosor på huvudet). Och det i sig är faktiskt en ingång, kanske ett slags verifierbart metabetonat statement ändå, fast på en nivå som jag inte riktigt klarar av att engagera mig i. Ur mediasynpunkt, och ur ett rent sociologiskt perspektiv blir hon alltså intressant som cyniskt fenomen. Som konstnär ekar hon tomt och ihåligt.