Home

vlcsnap-2015-08-01-00h10m49s167

  1. Selena Gomez “Good For You”

Jag skulle kunna lovebomba Selena Gomez hur länge som helst, definitivt min absoluta favorit bland kontemporära kändisar. Inte nog med att hon framstår som genuint trevlig och supersympatisk i varje intervju jag sett med henne (vilket är många), på scenen utstrålar hon dessutom en glad, positiv sexualitet i en tid då de flesta andra popstjärnor som uttrycker sig syndigt väljer att sälja sig via mörker och aggressivitet. Nya singeln ”Good For You” lovar verkligen gott inför det kommande albumet, åtminstone vad gäller versionen som ackompanjerar musikvideon. Det är nämligen ett irriterande faktum att den skiljer sig markant produktionsmässigt från versionen som spelas på radio och säljs på iTunes, vilken har ett betydligt tristare digitalt sound och ett högst onödigt rap-parti från A$AP Rocky. Videovarianten anser jag dock vara helt jävla amazing, och den enda dänga hittills från i år som kan konkurrera med Go Team!s ”The Scene Between” om titeln ”årets bästa låt”.

  1. “The Maze” (William Cameron Menzies, 1953)

Det är sommar, ni kanske fortfarande har semester, och vad passar då bättre att fördriva tiden med än att titta på en svartvit 50-talsfilm i genren ”tjej trasslar in sig i mysterium i gotiskt kråkslott”? Det enda som brukar sätta smolken i glädjebägaren vad gäller den typen av rullar är att upplösningen sällan motsvarar resan dit, men jag kan lova er, ”The Maze” LEVERERAR! Läs absolut inget om filmen innan, tryck bara på play och invänta det ytterst njutbara slutet.

  1. Harajuku “Colors of the Wind”

Den lokala loppisen reade ut vissa cd-skivor för en krona styck, och jag gick nöjt hemåt efter besök med en stor trave eurodance-samlingar från det glada 90-talet. Danspop är som alla vet en av världens bästa genrer, och jag såg fram emot att dels frossa i nostalgi, men att även hitta saker jag aldrig hört förut. Och på ”Yabba-Dabba-Dance” volym 7 hittade jag ett helt fantastiskt spår, ”Colors of the Wind” av Harajuku (att döpa sig efter Tokyos sexigaste shoppingdistrikt ger såklart bonuspoäng), vilket förbryllade, fascinerade, och förtrollade mig med något som jag nästan skulle kunna våga på mig att kalla eurodancefolk. Jag lyssnade på den säkert tjugo gånger i sträck i min lilla sommarstuga och bärsade rödvin, men dagen efter när jag kollade upp den fick jag svaret varför den lät så annorlunda… det var en cover på en låt från Disneys ”Pocahontas”! Men det skadar såklart inte dängan, det är ett förbaskat bra bidrag till genren ”världsförbättrarpop”, och vad passar bättre denna Pride-vecka än en sång som förespråkar tolerans?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s