Gästskribent: Hugo Lavett Skiva: Viktor Sjöberg – Breakfast in America (St. Ives Records, 2010) Omnämnanden på kritiker.se: 0
*
Chicago. Juni 2015. Första morgonen, kaffe.
– That’s 2.22.
– Oh, no I want it to go.
– Yes that will be 2.22.
– But it says 1.99 on the sign.
– That is not included tax.
– Ah, ok.
– Here we pay taxes.
*
Jag är i Chicago, USA, jag lyssnar på Viktor Sjöbergs Breakfast in Amerika, spår nummer nio: “A Bus That Said Chicago”.
*
*
Never forget what you felt like when you first came here
Never forget those missions that you had
Always keep your eyes open
Stay alive
Stay alive
*
Skivan är inspelad 2006-2009, en period då Viktor Sjöberg turnerade över hela världen med Jens Lekman (som kompmusiker och förband). Efter en konsert i USA träffade Sjöberg den person han idag är gift med. De bor i södra Kalifornien. Tror att skivan handlar en del om just det mötet.
*
*
I fem år har jag rest med Breakfast in America. I vänthallen, på tåget, bussen; jag cyklar, jag går och jag vet inte, nånting märkligt är det med den här skivan och rätt ljudvolym, hur allt flyter ihop. Torrt gräs, stoppsignaler, samtal, fågelkvitter, insekter, någon hostar, ansikten, trafik, i musiken och på Michigan Avenue. Skivan handlar om mina egna möten.
*
Tycker att det är ett av svensk musiks stora mästerverk.
*
*
Första gången jag hörde Breakfast in America var i en bil på väg till Stockholm. Vi (mitt band, Most Valuable Players) hade varit i Göteborg och spelat. Tidigt 2010. Viktor var där och gav oss en bränd cd med sitt nya album. Två tre år tidigare hade han skickat en låt till oss, några spår, som vi jobbat med, i bilen satt vi i andäktig tystnad.
*
*
Träffar en man från Saudiarabien: Sometimes I hate being in the army. Because you have to kill people.
*
Tre män i en hiss: Don’t worry. She has seen worse things.
*
På en musikfestival har ett mikrobryggeri ställt fram en gammal skrivmaskin
*
Jag tar bussen till Detroit. A bus that said
*
*
Äter en smörgås med friterade räkor, nåt slags rhode island-sås och isbergssallad till frukost första morgonen. När jag kommer ut från restaurangen står en man i 25-årsåldern och röker, han frågar vad jag tyckte om min Po-Boy. Han är kocken. Svarar helt ärligt att jag tyckte den var fantastisk. Vi pratar en stund, han ska på släktträff i morgon men har ingen lust, han skulle hellre vara i Sverige. Jag säger att det tydligen är dåligt väder hemma. Innan han går in säger han: You survived Chicago. If you survive Detroit, you’ll survive anywhere in the U.S.
*
*
På “A Million Bucks” hörs en gitarr som min bror spelar.
*
På “A Million Bucks Again” hörs min egen röst.
*
*
Besöker Hitsville USA, Motown-museet på West Grand Boulevard. Vi är en grupp på tjugo personer från hela världen och USA som guidas genom huset. Sista rummet är Studio A. Där står Marvin Gayes trumset (han kom till Motown som studiomusiker, tio år senare spelade han in delar av What’s going on där), Stevie Wonders flygel (och munspel!), mikrofonerna som tog upp The Supremes “Stop (In the name of love)” och Jackson 5’s “I Want You Back”, ja alla hittar. Vi får inte röra, inte fota men vi får sjunga. Som avslutning brister alla ut i The Temptations “My Girl”. Nån nynnar gitarrslingan, vi klappar våra händer, guiden tar en stämma, jag tittar upp mot taket. I got sunshine on a cloudy day…
*
*
Kommer aldrig att glömma vad jag först kände när jag kom hit
*
*
I’ll never forget what you felt like when I first came here
*
/ Hugo Lavett, Chicago och Detroit, juni-juli 2015, med Viktor Sjöbergs Breakfast in America som sällskap.
BCNVT / BIBLIOTEK 
