Ungefär noll tjat

Gästskribent: Jonas Hellström
Skiva: Facit – Mat åt duvorna (Cititrax, 2013)
Omnämnanden på kritiker.se: 0

I sista stund byter jag ämne för den här texten. Den här skivan, inte kan den väl?
Jo. Noll omnämnanden. Det kunde ha varit hundra, jag hade möjligen varit lite förvånad, kanske rent av ganska skitförvånad, men jag har verkligen ingen aning. Är det bara min kompass som är särdeles illa kalibrerad?
Vi dröjer väl kvar där lite, på själva uppgiften. Ett album eller film som inte drunknat i uppmärksamhet. Max fem omnämnanden, det låter inte mycket. Fem omnämnanden i din privata bubbla, och något ger däremot intrycket av att vara känt och viktigt i ungefär hela universum. Och uttjatat. Sa jag illa kalibrerad?

Jag tror i nämligen i själva verket att nivån är alldeles perfekt här. Rätt skiva på rätt label. Välförtjänt uppmärksamhet. Ungefär noll tjat.

Bakom namnet Facit hittar vi Joakim Karlsson, känd bland annat som 240 Interceptor och således medbrottsling i den göteborgska electroscenen runt etiketten Stilleben. Att göteborgselectron förtjänar mer uppmärksamhet i Sverige är en annan historia – den om Facit börjar kanske snarare 2010 med projektet Jocke & Elliot, med Luke Eargoggles son på sång. Här kan vi tala om klassisk syntpop lika gärna som electro, och soundet till Facit-projektet är på plats. ‘Nattens Drömmar’ med Nasa åker spårvagn.

En enda tolva kom ut på lokala bolaget Kust Musik, men det räckte för att nå Veronica Vasickas öron. Och det är rätt mycket så Facit låter, som något av de obskyra kassettsläpp från tidigt 80-tal hon grävt fram till sin framgångsrika label Minimal Wave. “Minimalsynt” brukar vara termen, själv är jag nästan lika lite bekväm med den som med det grova skällsordet “synt”.
Nå, nu är Facit samtida och tur är väl då att Minimal Wave begåvats med en underlabel, Cititrax, för musik som antingen är nyproducerad eller inte passar i de musikaliska ramarna för moderbolaget. Samma distributionskanaler, publicitet, goda rykte…och det är väl här någonstans jag får hybris å Facits vägnar och tänker ungefär att skivan släppts på planetens största skivbolag och hörts av exakt alla.
Kalibrera igen.
999 exemplar. Fortfarande till salu för en hundring.

På Facit-skivan är det Joakim Karlsson själv som sjunger, i vardagsbetraktelserna på den inledande ‘Om Igen’ och albumets möjligen mest dansanta spår ‘Albatross’. Tempot i denna är lite högre men trummorna är inte särskilt markerade – så den ändrar inte intrycket att detta är en lågmäld skiva. Egentligen är det kanske dessa båda spår som låter sig beskrivas som syntpop – avslutande, instrumentala ‘Broschyr’ träffar en mer kosmisk vibb och de båda låtarna med Mai Nestor på pratsång är egentligen så långt man kan komma från det enfaldiga oljud som utgjort “synt” de senaste 25 åren.

Ja ni märker, jag har en beef här någonstans. Synt-parentesen, den borde klaras av. Syntpop, det kan jag säga. Musik som i efterhand av vissa beskrivits som “synt”, den kan jag stundtals älska, även om det är ett löjligt brett försök till genrebeskrivning. Med stundtals kan jag eventuellt mena alltid. Men all musik som någonsin gjorts med den uttalade ambitionen att föreställa just “synt”? Musik för…syntare? Jag sitter här i hörnet och håller för öronen en stund.

Förlåt, Facit, den spyan från mig hade inte på den här skivan att göra. Det kanske går att torka bort?

Det här är faktiskt ett bevis – bland många – för att det går att göra alldeles ny, alldeles fantastisk musik i dessa domäner utan att förhålla sig till allt det där skräpet. Och det vill jag nog återigen tacka Vasicka och hennes gelikars grävande i kassett-kökkenmöddingar för. Utan återupptäckterna ingen återfödsel.

Ett par till Facit-låtar hittar man på samlingar på de svenska etiketterna FlexiWave och Dödsdans, båda verkande inom denna…nysyntpop?

Mer, tack.