Vägen ut

I mitt inlägg om Popmusik i det debattindustriella komplexet snuddade jag vid något som jag vill gräva vidare i. Den tes jag drev utifrån Kendrick Lamars diskussionsskapande teman på det senaste albumet, nämligen att texten uppvärderas i recensioner och att musikens magi i motsvarande grad förbises, kan sägas gälla för textdriven musik överlag. Missförstå mig rätt nu. Jag har principiellt inget emot musik med bra texter, men det har alltid skavt hos mig att viss musik kommer undan från kritisk granskning genom att låta texten vara det primära. Jag har sett det som musik som finns till för att skyla över halvbra litteratur. Ytterst få kan skriva som Knausgård, men i princip alla kan göra bättre musik än Knausgård (ingen som hade oturen att se författarens eget rockbands framträdande i tv-programmet Babel för ett tiotal år sedan kan någonsin glömma det).

Den australiensiska musikkritikern Lesley Chow är inne på liknande spår när hon i sin essäbok You’re history (Repeater Books, 2021) riktar kritik mot hur texter brukar behandlas i musikkritik. Det finns starka normer, som har rötter i den amerikanska rockkritiken (Robert Christgau-skolan), som ser textens djup som ett egenvärde, till och med det högsta värdet och någonting som ger rocken tyngd och relevans i sig, medan Chow vill fördjupa diskussionen om textens funktion i popmusiken genom att efterlysa analyser av hur orden samspelar med, förstärker och förstärks av musiken. Vad innebär det till exempel att en och samma fras upprepas trettio gånger i rad och ibland försvinner dränkt i en djup basgång? Rockkritiken ger inga svar, och är inte särskilt intresserad, menar Chow, trots att det ofta är just vid sådana här tillfällen popmusikens magi vidrörs.

Att nutiden länge har sett litteraturen som den högsta konstarten (vilket Stefan berör i sin kritik av svensk musikkritik) spiller över. Litteraturmänniskor omhuldar sina ordmän, sina Bob Dylan, Morrissey, Leonard Cohen, Nick Cave eller Thåström (läste nyligen om en seriebok gjord utifrån en dröm någon haft som innehöll BÅDE Nick Cave och Thåström samtidigt! can’t make this shit up), och får bekräftelse i musikkritikernas hyllningar av svärta, smärta och allvar, men det som gör popmusik magisk finns aldrig i orden i sig, så som de kan skrivas ned, utan det hittas i infallen hur de kom till och i leken med fraser, i hur orden yttras, fraseringar, ljud, i orden som egentligen inte är ord. Tesen stöds av vad som egentligen har varit bäst hos ursprungsordmannen Bob Dylan. Ta ”I want you” (”soo bad!”) eller ”Like a hurricane” (”didn’t yooou”/”kidn’t yooou”). Popmagin i de här låtarna finns inte i texterna nedtecknade utan i hur orden sjungs, självsäkerheten i leveransen, fraseringar på gränsen till eller långt över gränsen till det tillgjorda och hur de samspelar med och förstärks av musiken till en makalös helhet. Och det var inte alls av den här anledningen han tilldelades Nobelpriset i litteratur.

För ett tag sedan uppmärksammades att Mare Kandre skulle ha fyllt 60 om hon fortfarande levt. I och med att hon räknas in bland en av de stora litteraturpersonligheterna i Sverige kan man tro att hennes egen musik skulle falla in i schablonbilden av litterär musik, en ordtyngd kombination av svärta, smärta och allvar enligt ovan beskrivning. Men så är det inte alls. Musiken hon släppte i tidiga 20-årsåldern med bandet Global Infantilists kan beskrivas som filmisk (om man vill referera till en konstart utanför popmusiken i sig). Som ”litterärt underbarn” behöver hon inte gå omvägen till musiken för att få ut sina ord, så hon kan vara fullständigt närvarande i det uttryck som upptar henne just då, nämligen popmusik. ”Still Waters”, från gruppens bästa album, A Sense of Belonging (1983), är bland det bästa som någonsin har spelats in i Sverige. Det är ett piano, det är ord och det är en röst och det är en melodi. Det gåshudsframkallande ligger blottat i hur det levereras, hur tillfället fångas, inte i orden, inte i rösten, inte i melodin i sig. Jag har i en tidigare BCNVT-text (fanzine #2, 2017) liknat den vid när Laura Nyro sjunger Carole King (”Up on the Roof”), för att placera den i en tradition och visa vilken hög nivå den befinner sig på.

Det finns en väg ut ur ett ensidigt fokus på texten och vilken debatt som kan väckas. Lesley Chow ger själv ett lysande exempel på hur det kan gå till. Hennes analys av Neneh Cherrys låt ”The Next Generation” (från albumet Raw Like Sushi, 1989) i nämnda essäbok är hisnande. Hon flätar samman låtens text med den mängd röster och perspektiv Neneh Cherry använder och vad musikens arrangemang signalerar (hon använder skalan plastigt/billigt kontra traditionellt/välarrangerat) och hon väver in Neneh Cherrys bakgrund och dåvarande miljö. Ut kommer en fördjupad förståelse av en låt jag inte fäst någon större vikt vid tidigare. Det är alltså möjligt att förvänta sig mindre av slentrianhyllning av artisters ensidigt litterära kvaliteter, som svärta och smärta. Det är också möjligt att förvänta sig mindre ensidigt fokus på vilken debatt som kan väckas. Det handlar istället om att försöka konkretisera det makalösa rus bra popmusik kan ge, men det kräver både smak och, inte minst, passion, ett brinnande intresse av att ta sig in i musiken. Och då är vi tillbaka i grundproblemet som Stefan också berör i sin kritiska text: Vem bryr sig egentligen om popmusik idag?