30 x 60

Popmusik har blivit listor: playlists, spellistor och topplistor. Någon gör en lista med sextiotalets trettio bästa låtar och vips är man snart där själv och väljer trettio favoriter. Varför är det så lätt att fastna i sånt där? På ett sätt enkelt: man gör en lista och jämför med en annan lista och förundras över likheter och skillnader. Självklart att vi är flera som har med “En gång i Stockholm”. Men hur kan det bara vara jag som väljer “Theme de Yoyo”? Etc. Sen har listorna i strömmandets tidevarv närmast blivit vad album var för vinyl- och cd-eran, vilket förstås gör sitt. Så enkelt att ta till, så enkelt att vända och vrida på.

Mycket handlar givetvis också om hur mycket tid och ansträngning man lägger ned i sitt listprojekt. Sextiotalets bästa låtar går nog att lägga en tid på som motsvarar allt mellan en kaffepaus till en längre doktorsavhandling. Doktorsavhandlingen är en sak men de där snabba, spontana listorna har verkligen sin fördel de också. Vad är egentligen sextiotalet för mig 2022? Vad lever och vad känns nu i denna tid och vad har jag plockat upp och tagit med mig på vägen?  Vad poppar upp och gör sig påmint ännu en gång? Vissa låtar förändrade ens liv och går nog aldrig att nånsin bli av med. Andra är nyare bekantskaper. Det mest intressanta och spännande är ofta den musik du inte riktigt har koll på, känner dig lite osäker på och funderar på att gräva i en stund till i. Det allra bästa kanske du har lyssnat sönder och samman och kan i sömnen stort sett. Då och då, vid rätt tillfälle, fortfarande helt knäckande men ofta så nära att du knappt hör det längre.

Egentligen kan nog alla tider vara verkligt speciella men när det gäller popmusik är sextiotalet definitivt så. Ibland kanske lite för mycket. (Därför som 58-62 var så intressant för tio år sen.)

Popmusikens rötter går givetvis bakåt nästan hur långt som helst (eller börja med Bob Stanleys nya bok Let’s Do It) men det är ändå lätt att tänka att det föddes någonting helt nytt under sextiotalets första år. Eller flera parallella helt nya saker till och med. Ingen hade väl någonsin förut gjort musik som John Coltrane gjorde första halvan av sextiotalet? Känslan du hittar i Ronettes och Supremes – existerade den verkligen innan 1963? Går det ens att tänka sig världen utan detta? En parallell värld där Phil Spector och John Coltrane aldrig existerat. Jag tänker mig en värld utan vänsterarm, stapplande, stammande. 

I remember the time when I was all alone
I used to sit and cry
I didn’t think I had a friend in the world
Until the day you came walking by

Your love lifted me up
You eased my troubled mind
That’s why I’m gonna stand by you baby
Love you till the end of times 

sjunger Soul Brothers Six på min favorit “I’ll Be Loving You”. Jag tänkte länge att det var en vanlig (mkt ovanligt bra) låt om kärlek innan jag i helgen la till den på den där sextiotalslistan – tittade ut genom fönstret på cyklarna, bilarna, hundarna, tomheten där emellan – och förstod att den ju förstås handlade om musiken. Utan den skulle jag kanske fortfarande varit ensam. När jag hittade fram till den musik som var för mig så var jag inte längre själv, allt skulle bli bra.

Min kafferasts-lista över mitt sextiotal hittar du här.