Popmusik i det debattindustriella komplexet

Kendrick Lamar är en perfekt popartist i det debattindustriella komplexet. Texterna på hans förra album ledde till att han tilldelades Pulitzer-priset och på det nya albumet Mr. Morale & The Big Steppers ser han sig själv som en profet, besatt av att säga sanningen, och att inte väja för ett enda hinder för att komma nära den inom sig och att yttra den. Det finns ett och annat att stöta och blöta här. Sexuella övergrepp. Rasism. Mental ohälsa. Faderskap. ”Cancel culture”: Är det rätt av Lamar att använda sig av gästartister som blivit bannlysta för att de betett sig extremt illa mot andra människor? Transfobi. Får man som heterosexuell man använda ”the f word” om man själv som svart avskyr när en vit tjej man plockat upp på scenen använder ”the n word”? Det finns som sagt grogrund för debatt här och många av de recensioner jag har läst fokuserar just på textaspekten. Och ytterst lite på musikens komposition och arrangemang. Som i flera fall är helt underbara!

Jag vill gärna ge några exempel:

”United in Grief”

Albumet öppnas med ett arrangemang som hämtat ur en Stephen Sondheim-musikal och fortsätter sedan med spattiga marschtrummor, intensiv rap och den där underbara ljudbilden med flygel och stråkar och sparsmakade körer som visas över nästan hela albumet. Det är en superb inledning.

”Die Hard”

Jag minns en försommardag för sex år sedan när jag gick omkring med hörlurar längs Karlbergskanalen och lyssnade på Blood Orange låt ”Augustine” som nyligen hade släppts. En liknande besatthet känner jag inför ”Die Hard”. Jag hör en perfekt poplåt, precist avvägd mellan euforisk lycka och melankoli, och jag vill spela den om och om igen en försommarkväll. Antagligen är texten jätteviktig också, men för mig kan en nog så viktig text aldrig på egen hand göra årets bästa låt. Däremot de här rytmerna, basen, stråkarna, blåsinstrumenten, rösterna, melodin, flygeln, mmm!

”Crown”

Ännu mera flygeldriven magi. I mina öron en nära systersång till ”Always Black” på Avalanches senaste album där Pink Siifus och Norma Winstones röster fick sväva över John Carroll Kirbys flygeltoner. Näst bästa låten på albumet.

”Mother I Sober”

Beth Gibbons inlånade röst över släpiga flygel- och körarrangemang får mig att associera till, nej inte alls Portishead, utan till Massive Attack när de var som bäst.

”Count Me Out”

Avslutningsvis vill jag nämna det bästa av albumets mer traditionella hiphopspår. Flygeln och stråkarna har ersatts av en trummaskin, syntetiska klangfärger och samplade kvinnoröster. Det är bra, men jag föredrar ändå de genremässigt friare, mer kontemplativa spåren på albumet.

Kendrick Lamars musikaliska rikedom är verkligen – i sammanhanget – undervärderad. Han lyckas skapa ett himmelrike av klaviaturens mollackord och intrikata detaljer i arrangemangen. Jag hyser stor respekt för att han är en ordens man med ett djupt engagemang, som brinner för att få säga oss sanningen om situationen han befinner sig i både personligen och samhälleligt, men om han någon gång vill ta en paus från sin position inom debattindustrin och utforska en annan väg så finns den redan inom honom och den är oerhört vacker.