Lite gnäll om svensk musikkritik

Härom veckan publicerade Torbjörn Elensky ”Kultursidorna fyller inte längre sin funktion” i Respons. Läs gärna den om du inte redan har gjort det!

Jag instämmer om det mesta i texten, i känslan av hur kultursidorna präglas av ”kommersialism, värdegrundsuppfostran och självupptagenhet hos skribenterna”. Även om jag egentligen inte kan relatera till utgångspunkten, denna väldiga tilltro till just kultursidor.

Till exempel sammanfattar Elensky kultursidornas funktion som att de ska ”ta in hela världen i dess komplexitet”.  Det är nog ganska få personer som på allvar tror på den ambitionen hos kultursidorna. Jag misstror inte Elenskys ingång men en viss grandios självbild kring viktigheten ligger väl i kulturskribentskråets natur. Det som desto fler kan instämma i är att konst i sig, i vissa sällsynta fall, kan nå fram till detta storslagna.

Jag förstår dock poängen med det intressanta i att se kultursidornas innehåll och tendenser som en tidsandans temperaturmätare. Och det är väl därför som rundabordssamtalet kring kultursidor har pågått sedan formatet lanserades.

En värdefull sak med Elenskys text är hur den även beskriver just en tidsanda. Det vore ju fantastiskt men ganska märkligt om kultursidorna, som alla är en del av kommersiella produkter, vore något slags autonom frizon. Till exempel känns detta som en helt empiriskt sann beskrivning av ett samtida kulturklimat där pretentioner om Konst är lågprio eller främmande:

”Den samtida svenska synen på kultur har huvudsakligen två infallsvinklar: antingen är kultur underhållning, en konsumtionsvara som alla andra som ska utsättas för marknadskrafternas sållningsmekanismer eller så är den ett viktigt instrument för att i värdegrundens anda fostra landets innevånare till toleranta, demokratiska, inkluderande individer. ”

Den ovan beskrivna snäva konst- och kultursynen skulle det ju gärna få pratas mer om.

* * *

Givetvis finns det storfilmer och rocklåtar som är nog så konstnärligt värdefulla som olika smala filmer och poesisamlingar” skriver Elensky och det är någonstans här jag börjar tänka på andra saker. Tänk att man fortfarande pratar så där.

Jag börjar tänka på andra saker: att det som främst musikintresserad – med mig själv som empirisk erfarenhet – är svårt att inte känna att något är skumt, otillfredsställande när man läser svenska kultursidor. Detsamma gäller kulturtidskrifter.

Och jag tänker även på den historiskt nya situation vi befinner oss i sedan ett par år tillbaka av icke-existerande undervegetation av bloggar, fanzines osv (entusiasterna tipsar istället i facebookgrupper; länkrekommendationer där man själv kan lyssna ersätter text där något beskrivs, förklaras och sätts i ett sammanhang).

Jag hör aldrig någon av mina musikintresserade vänner referera till något de läst om musik på en kultursida eller en kulturtidskrift. De jag känner som ger ut musik förväntar sig inte recensioner eller annan bevakning i något svenskt sammanhang. Ens blickar går utomlands istället, vilket kan vara gott nog.

Men jag tänker även på några ytterligare saker:

  1. Till exempel, att kultursidorna alltjämt domineras av personer och intressen med en litteraturtillhörighet (den andra stora tillhörigheten på kultursidorna är alla debattglada tidigare aktiva i diverse elevråd och politiska ungdomsförbund), dit jag räknar även Elensky.
  2. Vilket gör att andra konstområden antingen hamnar i skymundan eller förstås utifrån denna faktiskt ganska konventionella litteraturtillhörighet.
  3. Det är därför kultursidorna fortfarande är fullt upptagna med att ”ta populärkulturen på allvar”, som om det fortfarande vore 1992. Det är därför all musik som inte är klassisk, folkmusik eller jazz per definition anses vara exotisk ”populärkultur”. Så utrymmet som fås är utifrån de premisserna, dvs inget att ta på något större allvar, egentligen.
  4. Alla konstområden har sina delar av “nöje” och “konst”. Men när det kommer till musik tycks det på kultursidorna ofta knepigt att inte ge oproportionerligt mycket utrymme till det som är kommersiellt framgångsrikt, med duktiga texter som fokuserar på hur kompetent utfört hantverket hos popstjärnan är, eller på “budskap” (det finns andra tillvägagångssätt). Och kortkorta ljumma recensioner och betygsinflation (men det är en egen utredning).
  5. Skribenterna känns egentligen inte särskilt intresserade av området de råkar skriva om, de vill hellre ge ut en kokbok eller skriva krönikor om sig själva.
  6. Kultursidor och skribenter som istället behandlar alla konstområden med samma allvar, och till om med lät det färga skrivandet, tycks vara en omöjlighet. Men som musikintresserad är ens sedan länge härdade låga förväntningar på kultursidorna ganska långt från den där fullskaliga komplexiteten Elensky drömmer om.
  7. Relaterat; det existerar problematiska inhägnader kring genrer inom musiken. Som är ännu tydligare hos svenska tidskrifter, än på kultursidorna.
  8. Att läsa svenska musiktidskrifter är som att ta del av ospännande fackföreningsorgan. Det är inte det att de nödvändigtvis skriver om ”smal” musik, snarare att de stakat ut ett staket kring sina respektive cementerade genreområden.
    Det behöver inte vara så. En tidskrift som den i år 40-årsjubilerande engelska The Wire, som vid starten 1982 var helt inriktad på jazz, ser i dag ser som sitt uppdrag att bevaka ”adventures in sound and music”; det är inte genre utan konstnärlig relevans som är det centrala.
  9. Finns det ens någon spännande musikkritik i Sverige i dag, över huvud taget? Ja, några undantag existerar. Men skulle litteraturen befinna sig i samma situation som musiken skulle det tillsättas en utredning från staten, för att uttrycka sig kultursidesgrandiost.
  10. Förlåt för gnället. Jag får ut rimligt mycket från kultursidorna vad gäller litteraturkritik och debatt. Men det jag allra helst önskar är att det jag ovan kallar “undervegetation” kring musikkritik kunde existera. Det skulle gynna alla. Med BCNVT försöker vi dra ett litet strå till stacken. Även den medelålders bloggfanzine-revolutionen är ju en del av ekosystemet.              

1 thought on “Lite gnäll om svensk musikkritik”

  1. […] nutiden länge har sett litteraturen som den högsta konstarten (vilket Stefan berör i sin kritik av svensk musikkritik) spiller över. Litteraturmänniskor omhuldar sina ordmän, sina Bob Dylan, Morrissey, Leonard […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.