Text: Stefan Zachrisson
Wir fahren, fahren, fahren auf der Autobahn… Musiker som moderna upptäcktsresande är ingen ovanlig metafor. Den japanska musikern Haruomi Hosono pratar ibland om sightseeing music. Idén om den musikaliska turisten som öppensinnad gentemot genrer och kulturer, giltig både för lyssnare och skapare, har mynnat ut i en Hosono-diskografi så varierad och vindlande att man bara genom den skulle kunna få en bra bild av den mest spännande japanska musiken de senaste 50 åren.
Hosonos bruk av influenser utifrån för att skapa något eget har lösa kopplingar långt bakåt inom japansk kultur, från när religionerna shinto och buddhism på 500-talet var tvungna att samexistera. Det gav upphov tilll den process som numera kallas iitoko-dori. Den går ut på en lång tradition av japansk acceptans av kultur/religion/värderingar från andra länder samtidigt som man anammar aspekter som på det ena eller andra sätter är användbara för en själv. Fenomenet har även använts som en delförklaring till Japans snabba modernisering under 1900-talet.
Våren 1978. Hosono reser runt i Indien under en månad tillsammans med illustratören Tadanoori Yokoo. Utöver värdefulla erfarenheter som magsjuka och UFO-upplevelser och alla möjliga fantastiska indiska ljud resulterar besöket i skivan Cochin Moon, ett hittepå-soundtrack till en icke-existerande Bollywoodfilm. Yokoo står inte bara för skivans extravaganta omslag, utan är även den som först spelar Kraftwerks musik för Hosono. Som blir helt tagen av de tyska syntpionjärernas musik.
Tillbaka i Tokyo lär Hosono känna Hideki Matsutake som visar honom hur man gör musik med datorer (Matsutake låg ett par år tidigare bakom ljuden till Isao Tomitas världsensation Snowflakes Are Dancing). Cochin Moon blir således Hosonos första helt elektroniska album, och Matsutake sköter programmeringen. ”They were all such powerful experiences for me – almost made me forget about the past” säger Hosono i dag om de avgörande ungefärligt samtidiga mötena med Indien, Kraftwerk och Matsutake.
Musiken på Cochin Moon är pulserande, detaljrik, sinnlig, mystisk… Syntetiska syrsor, sång influerad av Lata Mangeshka, förhistorisk ambient techno; går mina öron omkring i rymden, bland Old Delhis gatukakafoni eller hemma i Midsommarkransen? Det är inte så noga. Det här är lös i kanterna-musik som måste ha framstått lika futuristisk på 1970-talet som den känns modern än i dag.
Jag hörde Cochin Moon första gången härom året, i samband med att flera av Hosonos tidiga album, som tidigare endast varit tillgängliga i Japan, återutgavs internationellt. På så sätt har intresset för Hosonos musik ökat de senaste fem åren. Mest känd är han dock som medlem i Yellow Magic Orchestra (YMO), tillsammans med Ryuchi Sakamoto och Yukihiro Takahashi, sent 1970-, tidigt 1980-tal.
Cochin Moon var Hosonos femte soloskiva och släpptes bara ett par månader innan Yellow Magic Orchestra debuterar och snart därefter blir ett popkulturellt fenomen (se gärna även Mats Almegårds, Petter Eklunds och Nathan Hamelbergs texter för fördjupning i YMO och Sakamoto).
Men det är helheten, konstnärskapet, som är det allra mest intressanta med Hosono, inte enskilda klassiska album eller hitlåtar. Cochin Moon är ett bra ställe att starta sin Hosono-resa.
BCNVT / BIBLIOTEK 