Yellow Magic Orchestra – Firecracker (låt, 1979)

Text: Nathan Hamelberg

Popmusik är gäckande; den kan både vara ett globalt kulturellt fenomen och den mest lokala kulturyttringen. Ibland är den det förra i kraft av det senare, eller i alla fall i kraft av att vi föreställer oss den som lokal eller exotisk. Musik från andra kultursfärer än de vi själva lever i kan ligga i sin samtids absoluta popkulturella mittfåra lokalt och ändå framstå som fullständigt exotiska någon annanstans eller i en annan tid. Musik från den anglosaxiska världen, eller i alla fall USA och Storbritannien, är undantagna från det, inte minst givet hur dominerande USA blev kulturellt efter andra världskriget slut. Man kan säga att USA definierar vilken popkultur vi uppfattar som mainstream eller perifer.

Låten “Firecracker” med synthtrion Yellow Magic Orchestra (förkortat YMO, med Haroumi Hosono på bas, keybords och vokaler, Yukihiro Takahashi på trummor och vokaler och Ryuichi Sakamoto på keyboards och vokaler) är ett exempel på populärmusik som trotsar den ordningen. Första gången jag hörde “Firecracker” var som ett fragment i Death Mix, en bootleginspelning av ett DJ-set från Afrika Bambaataa som gavs ut som skiva på skivhustlern Paul Winleys självbetitlade etikett.

Jag hörde den mixen i mitten av 1980-talet på en kassett min kusin hade spelat in. Afrika Bambaataa gavs kredd för mixen även om det är tveksamt om han rattade skivspelarna, med allra största säkerhet var det hans DJ-assistent Jazzy Jay som stod för mixandet och hela Bams grupp Soulsonic Force med emcees stod för rappandet som man hör hypea upp publiken över låtarna som mixas in och ut. Mitt i en bouilabaisse bestående av snuttar av Rick James, elektronisk disco, funk och en förbisedd trummaskinsdriven Phillysoulpärla med Archie Bell & The Drells dök “Firecracker” upp som en mystisk blandning av östasiatisk mystik och synth.

Mer än tio år efter att jag träffades av Death Mix hörde jag technoproducenten, slagverkaren och DJ:n Jean-Louis Huhta spela samma låt på en svartklubb – eller låt och låt, det var samma ljud men först nu fick jag reda på att det ens var en låt, samt vilken artist det var som gjort den.

Med tid är det ibland svårt att spåra musik eller ha sinne för dess proportioner i sin samtid; “Firecracker” inledde Yellow Magic Orchestras självbetitlade album (Alfa, 1978) som sålde en kvarts miljon exemplar i Japan och runt 400 000 exemplar i USA. Trots det uppfattade jag den udda ljudbilden som indikator på att musiken i sig var obskyr. Innan internets genombrott var musikpassion synonymt med ett detektivarbete, inte sällan kunde letande efter en låt man hört pågå i ett tvåsiffrigt antal år; och just ovetskapen om vad man egentligen hört skapade en sådan enorm mystik. Letandet efter källan ledde i sig till långt fler upptäckter än att bara få informationen serverad, men Jean-Louis avslutade alltså den första etappen i jakten.

Trots YMO:s popularitet hade alltså jakten på ljudet utgått från en bootleg av en mix som inte var avsedd att spelas in, än mindre säljas. Bambaataa var likt många andra av den gamla skolans hiphopartister rätt avigt inställd till tanken på att spela in musik och ge ut på skiva. Men “Firecracker” hör till det Bambaataa uppgett som en av huvudinspirationerna till hans magnum opus ”Planet Rock” (Tommy Boy, 1985). Bambaataa odlade myten om sig själv som den av hiphopens tre gudfäder (han själv, Kool Herc och Grandmaster Flash) som hade den mest galna, esoteriska och djupa skivsamlingen, de sjukaste beatsen. I jämförelse med de andra är det onekligen så, men vad gäller just Firecracker är det lite förhastat att tro att han grävt djupt för att hitta den.

För drygt tio år sedan kastade jag mig huvudstupa ner i det digitala kaninhål som är att surfa runt på YouTube i jakt på videos av musikuppträdanden och genom en lång klickfest snubblade jag över ett inslag från det legendariska TV-programmet Soul Train. Programledaren Don Cornelius hade gått i bräschen för att popularisera olika former av svart musik och bidragit till att det fick visuella uttryck – alla möjliga artister från The Spinners, Billy Paul till Chaka Khan uppträdde med dansare och hamnade rakt in i USA:s vardagsrum.

Rätt tidigt togs svängarna ut; alla möjliga från David Bowie till Elton John uppträdde där – med musik i gränslandet för soul. Men den 2 november 1980 bröts ny mark på Soul Train när Yellow Magic Orchestra – vid den här tiden slentrianmässigt beskrivna som ”Japans Kraftwerk” – uppträdde med just “Firecracker” och en cover på Archie Bell & The Drells “Tighten Up”.

Ungefär tio år innan jag surfade mig fram till YouTubeklippet med “Firecracker” snubblade jag över musikern och journalisten David Toops bok Exotica: Fabricated Soundscapes in a Real World, i vilken han skriver om “Firecracker”. Jag läste den inte så noga då, men när jag såg videon fick jag lust att läsa om låten. Med Toops text blev det plötsligt uppenbart hur många fler lager det är att nysta i. Toop tar upp låten som ett exempel på hur föreställningar om ursprung gäckar lyssnare; låten som jag trodde Bam använde för att låta futuristiskt funky är i själva verket en cover på pianisten Martin Dennys låt med samma namn på skivan Quiet Village: The Exotic Sounds of Martin Denny (Liberty, 1959).

Dennys tidigare skiva Exotica (Liberty, 1957) hade givit namn åt en hel genre, som kan sägas vara fantasy i musikform; fantasy om ett hittepå-Oceanien, ett fantasi-Hawaii, ett imaginärt Sydostasien eller ett pastischernas Anderna eller Amazonas. Genren exotica var som ett soundtrack för USA:s soldater som var utstationerade i Stilla Havet och Asien efter kriget; långt borta från hemma, stationerade mot sin vilja, men ett förföriskt ljud som gjorde det lättare att gilla läget, kanske till och med njuta av det. Och när Hosono o Co. gjorde en cover på “Firecracker” var det som att de trollade; vände upp och ner på approprieringens och pastischernas hierarki. För att parafrasera George Clinton, ”Who says a Japanese synth outfit can’t play pseudo oriental music?”

Om man tillbringat tid i en skivaffär av äldre modell, eller för den delen sett hur godtycklig genreindelning kan vara på musikgalor – där något hamnar i absurda kategorier som ”vit blues” (är känslan och soundet i blues kopplad till hudfärg?) eller ”world music” (är musik som inte hamnar i det facket utomvärldslig?) – så har man förhoppningsvis funderat på hur starkt populärmusik marknadsförs utifrån underförstådda föreställningar om och iscensättande av identitet. YMO:s “Firecracker” driver gäck med identitet och kategorier och kanske var det därför den kunde nästla sig in i så disparata sammanhang som ett slickt TV-program med fokus på soul och dans, block parties från Södra Bronx och technoklubbar av det mer äventyrliga slaget.

1977 skickade USA:s astronaut- och rymdadministration NASA upp rymdsonden Voyager 1. Den sändes ut i rymden med en last bland annat bestående av ”The Golden Record”, en skiva med några spår av vad som enligt dem då var värdiga att presentera för eventuellt intelligent liv i yttre rymden i hopp om att aliens där ute skulle få en fördelaktig bild av oss. Inget fel på valen, Mozarts “Trollflöjten” samsas om utrymme med Chuck Berrys “Johnny B. Goode” med mera. Man kan man undra vad NASA hade skickat med om de tvingades till ett nytt försök efter ett haveri. Om man velat skicka en kraftig signal om vitaliteten på planeten Tellus hade YMO:s version av “Firecracker” varit ett fabulöst medskick. Den är ett stycke häpnadsväckande other world music.