Ryuichi Sakamoto – Riot in Lagos (låt, 1980)

Text: Nathan Hamelberg

När upplevde ni senast ett stycke musik på ett sätt som kändes närmast psykosomatiskt, som att känslointrycket ljudet gjorde försatte er i ett obekant kroppsligt tillstånd? Att känslointrycken fick kroppen att spritta till, tappa orienteringen eller ryckas med i konvulsioner? Jag menar inte i bemärkelsen texter som berör, utan att själva ljudbilden lämnar kroppen fullständigt tilltygad.

Rätt många stora musiksammanhang har för mig varit intimt förknippade med en omtumlande fysisk känsla; själva volymen på de lokaler där jag först gick på raves, som fylldes med rytm och förvred perspektiven som om man vore Alice i Underlandet. Soundclashes jag varit på har utlämnat mig till subbasar som nästan tagit kommando över kroppen. När jag först dök upp på hiphopjams, liten och blyg, var det fysiska – öronbedövande beats och dansare som tycktes ifrågasätta tyngdlagen – en alltigenom omskakande erfarenhet. Men att nämna enskilda låtar som givit ett sånt intryck är svårare än enskilda sammanhang.

Ruyichi Sakamotos “Riot in Lagos” från albumet B-2 Unit (Alfa, 1980) är en sån låt. Även om den stack ut rejält första gången jag hörde den tog det tid innan jag överhuvudtaget förstod vilken låt det var jag hade hört. När jag väl fick reda på låttiteln lyssnade jag maniskt på den, trots eller kanske just för att det är en instrumental låt försökte jag hitta en djupare mening i musiken.

När jag väl hade hittat ett exemplar av den närstuderade jag alla detaljer; se den kom 1980 – samma år som min far flyttade till Nigeria – det måste vara ett tecken. Jag försökte minnas hur det hade varit i Nigeria (min mamma och jag flyttade dit året efter min pappa). Jag hade varit lyckligt ovetande om den undertryckta explosivitet som puttrade under ytan i landets huvudstad. Men i Port Harcourt – den största staden i området vi kom att bo i – fanns alla tecken på en kultur som på en och samma gång var sprudlande, nervös och nedtryckt, tio år efter ett uppslitande inbördeskrig. Vad försöker Sakamoto säga?

För att återgå till det första intrycket: första gången jag hörde “Riot in Lagos” var mer än tio år efter att den släppts; på en fest någonstans i lagens gråzoner någonstans i Brixton där den brittiska hiphop- och electro-DJn Jonathan Saul Kane spelade. I jämförelse med annan electro lät Sakamotos låt inte så mycket som en antydan om framtiden som den kändes som om den stod utanför tiden. Om bildkonst är omedelbar i och med det att den är visuell så är musik av sin natur dröjande; vi uppfattar den i takt med att den utvecklas – i tid.

Men på sätt och vis för “Riot in Lagos” tankarna till bildkonst. Som liten och fullständigt obevandrad i moderna konststilar minns jag hur kubistiska verk kändes knasiga men ändå svåra att släppa, de retade ögat. “Riot in Lagos” är något liknande, kubism för öronen. Konstkritikern Robert Hughes anmärkte någon gång att Braque och Picassos kubism vände och vred på den föreställande konstens fråga om ”vad föreställer detta?”, och skickade tillbaka den som ”vad för olika saker saker skulle detta kunna vara?” – en liknande fråga ekar i ens huvud när Sakamotos vridna komposition rullas ut.

B-2 Unit var Sakamotos femte soloskiva och med tanke på all musik han gjorde tillsammans med Haroumi Hosono och Yukihiro Takahashi i Yellow Magic Orchestra var han absurt produktiv. Överlag är Sakamotos soloskivor om möjligt än mer experimentella än de han gjorde med YMO, men efter B-2 Unit är den filmmusik han komponerat mest framstående. Han har skapat soundtracks till så vitt skilda filmer som Merry Christmas Mr. Lawrence, Den siste kejsaren, The Handmaid’s Tale och Emily Bronte’s Wuthering Heights men man kan redan höra något filmiskt på hans tidiga skivor och just “Riot in Lagos” skulle kunna vara temat till en dystopisk thriller.

Den muterar ständigt, så snart man förnimmer en förutsägbar struktur så sjunker rytmen bort och spöklika melodier tar över, för att sedan tyna bort och lämna en med en gnisslande disharmoni. Utmärkande för de flesta trummaskinskomp i framförallt disco, synt och pop ca 1980 var att de inte bara var taktfasta, de var överlag även väldigt raka takter. “Riot in Lagos” växlar takt, men det mest igenkännbara element som glider in och ut ur ljudbilden är en baktakt som skulle behöva förses med en varning för whiplashskador. Instrumenten är syntens, synkoperna är funkens, rymden i ljudbilden är släkt med dubreggaens.

Som DJ slits man ofta mellan frestelsen att behaga och impulsen att överraska. De behöver inte nödvändigtvis vara motsatta saker. Men där på det mörka dansgolvet i Brixton blev jag bombarderad av båda impulserna ur högtalarna. Den frestande impulsen föreslog dans, den överraskande impulsen tvingade mig att stanna upp och hämta andan och orienteringen.

En del av ljuden på “Riot in Lagos” påminner om hur ljud kan te sig undervatten. Den som prövat på dykorientering vet hur desorienterande det kan vara att plötsligt ha en till axel att förhålla sig till, inte bara framåt och sidled, utan även upp och ner är riktningar att förhålla sig till. Man kan återvända till en plats man nyss simmade kring, men inte känna igen den för att man ser den från en plats sex meter längre ner än för någon minut sedan, ljus, skuggor och strömmar är helt annorlunda och man måste anstränga sig för att ta ut riktning och plats. Ungefär så var det när “Riot in Lagos” dök upp i en ljudmatta, inklämd i en redan desorienterande mix av kung fu- och spaghettiwesternfilmsoundtracks, funk och hiphop.

Med tid kan det mesta som uppfattas som främmande komma att bli bekant, så även det med abnorma former. Om man fastnat i den passion som är att spela skivor som DJ leder det oundvikligen till att man går in i låtar, analyserar sönder dem, lyssnar på dem så till den milda grad att man börjar uppfatta dem som ens egna instrument att göra musik med. Så har det varit med mig och “Riot in Lagos”, den har varit det där riskabla ässet i rockärmen som är helt meningslöst att ens försöka spela för ett dansgolv om man inte har byggt upp dansgolvet, drivit det till att villigt svälja det obekanta. Med tid får man helt enkelt för sig att man känner till en låts kvaliteter innan och utan och har en förhoppning om att kunna förutse hur ett dansgolv kommer reagera.

Just “Riot in Lagos” är så oberäknelig att den kan vara en sådan låt man plockar med till en spelning, men sen aldrig kommer till skott med, aldrig mixar in i sitt set. Trots att låten och du blivit bekanta så tänker du att den är ”too much”. Just det gör det nästan chockerande att själv höra någon annan spela vissa låtar man älskar ute. Sist jag själv hörde någon spela “Riot in Lagos” ute var det som att höra den för första gången igen. Finske electroproducenten och DJ:n Perttu Häkkinen spelade den på typiskt stökigt manér: på fel hastighet. Han tog och spelade 45-varvssingeln fast på 33 varvs hastighet. Med ett knapptryck manipulerades det jag kämpat mig till att bli bekant med till oigenkännlighet. Plötsligt lät det som att vara vilse under vatten igen.

Så mycket populärmusik bygger på förutsägbarhet och igenkänning, antydningar och löften från verser som realiseras när brygga och refräng kickar in. Med “Riot in Lagos” smugglade Sakamoto in musik att gå vilse i och förhoppningsvis hitta nya detaljer i, mitt i syntpopen. Den grekiska filosofen och dialektikern Herakleitos ska ha sagt ”man kan inte stiga ner i samma flod två gånger”, i alla fall har formuleringen tillskrivits honom. En nära söndersliten fras som man inte nödvändigtvis blir klokare av. Men om man vill uppleva att intrycken av hur något förändras radikalt vid varje nytt tillfälle man stöter på det är “Riot in Lagos” en utmärkt plats att börja; det är nästan omöjligt att höra samma låt som man tidigare lyssnat till.