Yellow Magic Orchestra – Mass (låt, 1981)

Text: Petter Eklund

Vilken låt skulle du välja till din begravning? I stunder av självupptagen reflektion kan vi leka med tanken på vilken musik som skulle kunna sammanfatta vår stund på jorden. Din sannaste musik, du illustrerad i dur och moll, fångad i en poplåt eller en symfoni. Är det möjligt? Ibland infinner sig känslan, ”den här låten kunde illustrera mig”. På begravningar väljs ofta psalmer med barnatro, nåt ljust och vemodigt i årstidernas gång. Men modern begravningsmusik? Många väljer Robbie Williams “Angels. My Way” är väl entreprenörernas avskedsmusik. Bachs “Air“ och Pachelbels melankoliska örhänge “Canon in D” är begravningarnas standardval. En rock n roll-humorist väljer “Highway To Hell” med AC/DC. Ironikern kör Albinions “Adagio i G moll“, film- och popkulturens mest blankslitna sorgesång.

Jag funderade på låten “Walking in the park with Eloise”, skriven av James McCartney, Pauls pappa som på 1920-talet var ledare för rag-time-bandet Jim Mac’s Jazz Band. Sonen spelade in en version med Wings, tillsammans med Chet Atkins och pianisten Floyd Cramer. Låten gavs ut på singel 1974 under pseudonymen The Country Hams. Det är en ljuvlig trudelutt, ett glatt hej då med en vinkning och blinkning, skutta iväg bara, steppa på, en axelryckande sorti.

Men med åren steg en annan begravningskandidat upp, albumspåret “Mass” på Yellow Magic Orchestras fjärde album BGM (”Back ground music”), släppt våren 1981. “Mass” är skriven av Haruomi Hosono, favoritmedlemmen i YMO. De första åtta sekunderna av “Mass” låter som en Pet Shop Boys-demo, innan de fanns. Jag kan nästan höra Neil Tennant dra efter andan och öppna munnen, men istället kommer det melodiska temat, som tar sin början i Chopins “Marche funèbre”, ur hans pianosonat nummer 2, spelad under inmarschen till Chopins egen begravning i Paris 1849. Det stycket är en nästan utsliten dödshit, spelad på begravningar över hela världen. “Mass” koppling till Chopin är några toner i början av temat, sedan glider melodin iväg i kvasiklassiska harmonier och vändningar, ett musiklandskap byggt på de tidiga arkadspelens pillriga, porlande ljudmassor, nu en nostalgisk ljudvärld för en generation som växte upp med Space Invaders, Asteroids och Donkey Kong.

Chopins begravningsmarsch dyker också upp i fragmentlåten “Computer Game (Theme from The Circus)” på YMO:s första platta från 1978. Kakafonin av dataspelsljud i den snabbväxande elektroniska kulturen svämmade över de tre japanska syntpionjärerna som förtjusta gjorde utflykter i musikhistorien. Deras första hit var en version av Martin Dennys exoticahit “Firecracker” från 1959, även kallad “Computer Game”, tre år innan Kraftwerk släppte sin Computer World.

YMO var rolig, uppiggande musik i skiftet mellan 1970-80-tal, då nya vågen svullnade till bredbent rock. Vi skrattade mycket med deras första skivor. Hur kändes 1981? Som “Seoul Music” med YMO. Det var ett kollageartat pussel av ironier och drift med fördomar om asiatisk musik. Västerländsk fake blev riktig fake med YMO, en omstörtad exotism, skjuten tillbaka till väst från öst, en utmaning mot stereotypen av det ”japanska”. “Mass” plastiga trumpetljud och stolpiga trummor ger musiken en stel grace, det låter artificiellt på ett vackert sätt, som syntpop gjorde när den var det svindlande ljudet av den senaste teknologin, datorernas intåg i verkligheten. Texten till “Mass” är skriven av Peter Barakan, då bandets textförfattare och internationella marknadsförare. 45 sekunder in i låten dyker en beslöjad röst upp:

Dawn in the sky ahead

As I walk towards it

There is mysterious feeling of elation

And this very spot looks the same

Way from behind

Я иду

Все мы тоже идем

En fin liten elektrodikt, där de sista två raderna läses på ryska. Googlade till engelska blir det: ”I’m going. We all go too.” Det upptäckte jag inte förrän den här texten började skrivas, men kanske var det jag kände i musiken i alla år, att det här är en utmärkt begravningslåt. Men vad vet jag om det, egentligen? Ingenting, utom att vi alla ska ge oss av.