Ryuichi Sakamoto – Async (album, 2017)

Text: Mats Almegård

Undertiteln på Godfrey Reggios film Koyaanisqatsi – med musik av Philip Glass – löd: Life Out of Balance (1982). Det skulle lika gärna ha kunnat vara undertiteln på Ryuichi Sakamotos album Async från 2017. För precis som i den klassiska collagefilmen handlar Sakamotos album om en tillvaro som hamnat i obalans: på flera plan. 

Dokumentärfilmen Ryuichi Sakamoto: Coda (2018) inleds med en panorering över ett tomt landskap: några husruiner och några enstaka träd. Året är 2012 och vi befinner oss på platsen för en av världens värsta kärnkraftsolyckor: Fukushima i nordöstra Japan. I en närliggande skola, Miyagi Prefectural High School of Agriculture, undersöker Ryuichi Sakamoto ett piano som spolats upp av tsunamivågen men som på något oförklarligt sätt klarat sig relativt intakt. Men det bär spår av det leriga vattnet som forsat in i skolan och det är givetvis helt ostämt.

När jag träffade Ryuichi Sakamoto i hans studio på västra Manhattan i New York i maj 2019 för en intervju till Elektroniskt i P2 började vi med att prata om det där pianot. Mötet med det verkade ha varit så otroligt omvälvande för honom. Sakamoto har redan länge varit en aktiv kärnkraftsmotståndare och just där vid pianot märks det att någonting avgörande sker. 

– Mitt första intryck var att det var liket av ett musikinstrument. En död kropp. Jag kände mig väldigt ledsen, sa Ryuichi Sakamoto i vår intervju. Men efter att ha funderat på pianot i några år, insåg han att han ändrat uppfattning.

– Kanske är det så att naturen har gjort detta piano ostämt och att det finns något väldigt vackert i detta. Pianon stäms av människohänder på ett artificiellt sätt. På sätt och vis är det inte naturligt, det är att skada naturen. Men detta piano har återtagits av naturen.

En vacker bild av ett liv och en tillvaro i obalans. 

I juni 2014 blev det även obalans i Ryuichi Sakamotos liv på ett mer personligt plan. Han diagnostiserades med strupcancer. Under pågående behandling bestämde han sig för att kasta bort allt material till sitt kommande album och börja på nytt. 

Tanken var att skapa ett album som skulle kunna vara soundtracket till en film av Sakamotos favoritfilmregissör Andrej Tarkovskij. Async bär inte bara spår av Tarkovskij i sättet att arbeta med ljudproduktion, stycket ”Solari” är givetvis en passning till filmen Solaris och i ”Life, Life” läser en av Sakamotos vänner, ex-Japan-sångaren David Sylvian, en dikt av Andrej Tarkovskijs far, poeten Arsenij Tarkovskij. 

Det är få artister förunnat att skapa sitt starkaste album så långt in i karriären som Ryuchi Sakamoto var då han släppte Async 2017. Men trots fantastiska album med Yellow Magic Orchestra och en lång rad soloalbum är det faktiskt det han gjorde. Async är det starkaste han någonsin skapat – troligen beror det på att det är en slags sammanfattning av hela hans karriär: gamla samarbetspartners som Sylvian återvänder, han samplar röster ur Bernardo Bertoluccis Den skyddande himlen (som han skrev soundtracket till en gång i tiden), han experimenterar med att integrera fältinspelningar av gräs, vind och vatten med piano.

Mötet med det sönderslagna Fukushima och erfarenheterna från strupcancern hörs. Musiken är allvarligare, mer konstnärlig och storslagen – även när den är som mest minimalistisk. 

Huvudtemat för albumet är asynkronisering. Otakt. Ett liv i obalans. Det speglar också musiken. Sakamoto har prövat om det går att göra musikstycken där takten ständigt varierar. En slags musikalisk tolkning av arytmi – den störning som kan uppkomma i hjärtats rytm och göra den oregelbunden.

Ett hjärta med arytmi slår fortfarande. En värld i obalans lever vidare. Det visar Async med full kraft: livet går vidare – även om det ständigt är märkt av att vi alla ska dö. Det är ett album som hyllar livet i dödens skugga. Kanske tydligast i de ord av författaren Paul Bowles (Bertolucci-samplingen) i ”fullmoon” som uppmanar oss att ständigt ta till vara på de vackra stunderna i livet: ”How many more times will you watch the full moon rise? Perhaps twenty. And yet it all seems limitless.”