Text: Stefan Wesley
Musik från yttre rymden. Så tyckte den 12-årige Isao Tomita att det lät när han, efter andra världskriget, för första gången hörde västerländsk musik på radion. Kanske var det då som hans besatthet att skapa egna ljud föddes. Vad som däremot är säkert är att hans intresse för att skapa dessa ljud på elektronisk väg föddes 1968 när han första gången hörde Wendy Carlos Switched-On Bach. Japans public service-bolag, NHK, höll på att bygga en elektronisk inspelningsstudio, men Tomita var inte intresserad av att jobba där, eftersom där fanns en hel hög med kompositörer, tekniker och musiker. Isao Tomita, som studerat musikteori och jobbat med att skriva och arrangera musik för film och TV sedan mitten av 1950-talet, visste vad han pratade om när han menade att när man jobbar med andra måste man prata ett språk som alla förstår, vilket i detta fall blir noter. Men ett ljud som inte skapats än, utan bara finns i en persons huvud, går inte lika lätt att kommunicera. Och Tomita hade nu huvudet fullt av olika ljud som ville ut.
Efter en resa till Robert Moogs verkstad i Buffalo kom han hem till Japan med en Moog III för tio miljoner yen, motsvarande ett flertal årslöner och som skulle hålla Tomita både skuld- och sysselsatt i flera år framåt. Efter några månader hos tullen, som inte trodde på att det verkligen var ett instrument, kunde till slut ett foto på Keith Emerson, i Emerson, Lake & Palmer, spelandes på en likadan Moog III övertyga dem. Så nu var det bara att åka hem och koppla in Moogen i väggen och köra igång. Eller kanske inte. En Moog var inte ett färdigt instrument, utan bestod av flera namnlösa moduler. Det var inte lätt att koppla in alla delar, och dessutom få dem att låta, men som tur var hade Tomita ett gammalt nördintresse i elektronik. Han hade en gång byggt ett inbrottslarm av gamla flygplanskomponenter, men han hade aldrig kunnat ana att hans två stora intressen, musik och elektronik, skulle kunna kombineras. Dessutom såg han fördelen med att koppla ihop allt själv, då han samtidigt lärde sig hur det fungerade och att han kunde skapa sitt eget sound.
När han hörde Switched-On Bach hade idén fötts att göra något liknande, men med impressionistiska kompositörer. Så när han lärt sig hur han skulle få ljud i maskineriet började han jobba på ett av Claude Debussys mest kända pianostycken, ”Clair De Lune”. Wendy Carlos hade härmat en symfoniorkester men Tomita ville inte låta som vanliga instrument, utan i stället återge de ljud och arrangemang han skapat inne i huvudet. Och efter ”Clair De Lune” fortsatte han med fler Debussy-stycken. Sex timmar om dagen jobbade han, varav de första tre gick åt till att starta upp och stabilisera utrustningen eftersom det inte fanns någon minnesknapp. Varje gång du tryckte på Off-knappen nollställdes Moogen. Att hitta samma ljud som du avslutade med dagen innan var i stort sett omöjligt. Några förinställda ljud fanns inte, utan att allt fick skapas manuellt genom att koppla, trycka och vrida tills det lät som Tomita ville ha det. Vissa sekvenser har flera hundra pålägg, allt inspelat på en fyrakanalig bandspelare. Och spelade du fel var det kört, det fanns ingen som helst möjlighet att ångra det du gjort utan timing och nivåer, allt, måste vara perfekt varje gång.
I 14 månader höll han på så där, men plötsligt hade han material till en LP som han presenterade för skivbolag. Men skivbolagen visste inte hur de skulle hantera det de hörde. Det var inte pop, det var inte jazz… Switched-On Bach sorterades under Ljudeffekter. I stället vände sig Tomita till RCA i New York som nappade direkt. Snowflakes Are Dancing släpptes 1974, gick så småningom in på amerikanska topp 50-listan och nominerades 1975 till fyra grammys.
Det som framförallt gör Snowflakes Are Dancing så speciell är att det inte försöker låta som något annat. Det finns inga försök att låta som en violin eller något annat instrument. Det finns dock vissa försök att låta som mänskliga röster, vilket förstärker känslan av något utomjordiskt. För Snowflakes Are Dancing låter verkligen som musik från yttre rymden.
BCNVT / BIBLIOTEK 