Home

Söndag och planerar att ägna en stund av dagen åt att skriva veckans blogginlägg. Kommande veckas kalender är tjock och ska det bli något är det nog idag jag bör skriva. Vet egentligen inte alls om vad men har funderat på en text med namnet “Till bloggens lov” där jag försöker gräva lite i vad som är verkligt intressant, bra och speciellt med just bloggandet. I allmänhet och mer specifikt just denna blogg. Kanske en länklista till några aktiva, intressanta bloggar (även om de inte är så många) etc.

Sedan fick jag hem Testbild!-skivan i fredags. Belka & Strelka. Och är efter två spelningar helt förförd. Fascinerad och inspirerad. Två spelningar som flyter runt som en dröm i huvudet. Den skivan borde jag förstås skriva om. Och kanske lite om vinyl-lyssnande (ljudet, platsen, tinget), och hur stereo-lyssnande mer allmänt plötsligt kan kännas som en uppenbarelse. Rätt skiva är förstås ett måste men skulle jag verkligen känna som jag gör om jag lyssnat runt på Belka & Strelka i telefonen? På jobbet, i tunnelbanan. Jag är tveksam. De få noggranna lyssningarna tar över och blir bara viktigare och viktigare. Det där mellanrummet, tiden mellan lyssningarna, är betydelsefullt. Precis som den aktiva handlingen. Inte bara i med lurarna och ut, på väg till jobbet. Delvis har nog detta just nu att göra med ett lätt fanatiskt lyssnande på min 500-bästa-lista (och Mattias). Och skapande av en sådan. Jag behövde komma ut ur den där shufflande bubblan. Belka & Strelka visade mig vägen.

Men söndagen började, som brukligt, med frukost, Dn och Godmorgon världen (det är väl så den svenska medelklassen gör?). Och den uppräkning och detaljrikedom av dödande, fanatism, halshuggningar, nöd, lidande och fattigdom som fyller radioetern göra mig fullkomligt förlamad. Deprimerad. Uppgiven. Rädd.

Hur kan man egentligen behålla förståndet och hälsan i denna värld? En fråga som bara känns mer och mer akut.

Man får gripa tag i de halmstrån man hittar. Jag tar en joggingtur. Tittar på Råttatouille med dottern. Kollar femmilen (jäklar Northug). Fortsätter lyssna på Testbild! (Bloggskrivarentusiasmen tog dock tillfälligt paus.)

På bokrean köpte jag också på mig Ann Jäderlunds magiska, mörka Vad hjälper det en ­människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar från 2009. En samling som brottas och bökar med just den där frågan om att försöka behålla förståndet i en värld som står en upp till halsen i grymhet och våld. Första texten heter “Varför är vi inte i Paradiset?”. En fras som återkommer och ekar genom hela boken. Sid 180:

Bomull i munnarna. Som de
tände på. Så att
de brändes
upp medan de ännu
levde, Och gjorde
det innan. Kärlek kan
finnas. Varför är
vi inte
i paradiset?

Belka Strelka-1

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s