Brook/Eno/Lanois: Hybrid (EG, 1985)

Michael Brook utvecklade i början av 80-talet the infinity guitar, som omvandlar och drar ut på tonerna i det oändliga – om man så vill. Det öppnade för en helt ny klangvärld; gitarren kunde ges en roll som inte var olik penselns. Och den som vill måla med ljud gör förstås klokt i att bjuda in Brian Eno och Daniel Lanois. På ”Hybrid” gör Brooks evighetsgitarr offentlig debut och det är en smått enastående skiva, svår att skaka av sig redan efter första lyssningen. Det organiska flödet för tankarna till ”Ambient 4: On Land”, ljudmanipulationerna och världsmusikinslagen känns igen från Hassell/Enos ”Possible Musics” – fast här är de mer utvecklade, det är snyggare utfört. Inget musikaliskt ego tillåts stå i vägen när ljuden tålmodigt mejslas fram. Musiken är som flytande metall, pulserande, långsamt skiftande. Brooks gitarr gnider sömlöst fram reverbindränkt ambient, trumpetljud, mänskliga röster. B-sidans inledningsspår ”Ocean Motion” är ett mästerverk. Är det en ljudkuliss från David Sylvians ”Secrets of the Beehive”? Nej, men vi möts av samma ödsliga ljudlandskap, en sorts bedräglig tomhet. Jag återvänder ständigt dit. Plötsligt inser jag att det här är skivan jag har spelat mest i år.