Sveriges minsta bokförlag. Startat 2012. Baserat i Midsommarkransen-Malmö
Vad betydde 90-talet för dig? Jag gick länge och hyste agg och kände viss bitterhet mot det. Alla dessa villospår som Tidningen Pop skickade ut mig på, allt oroligt sökande, alla musikaliska identitetskriser, en ständig osäkerhet, personliga tillkortakommanden… Med tiden har jag kommit att uppskatta 90-talet alltmer. Jag gick hel ur det här! Kom ut… Fortsätt läsa 1990-1999
Ah, 70-talet. Kanske var det då de största kliven togs? Efter några veckor med högst halvhjärtade löprundor med 80-talslistan i lurarna föddes behovet att ringa in 70-talet för att lättare förstå vad som hände, se sambanden. Jag upptäckte att The Beach Boys tilläts vara världens bästa band ända upp till 1974, då Kraftwerk slutligen hittade… Fortsätt läsa 1970-1979
Har nu äntligen, tack vare Bob Stanleys fina Alan Tarney-hyllning i The Guardian hittat Leo Sayer-låten som knäckte mig nån gång i mitten av 80-talet. Det var ett klipp i TV-programmet "Kryzz". Minnet bleknade med tiden, men visst stod Sayer i en telefonkiosk och sjöng ut sitt hjärta? Det måste ha varit "Orchard Road", ja,… Fortsätt läsa Leo Sayer
Jag missade dokumentären om Mare Kandre när den sändes på SVT 2009, så kort efteråt skrev jag och frågade när de tänkte sända den på nytt. "Vi har inga planer på att reprisera den", löd det ynkliga svaret. Varför man medvetet ska undanhålla det här från svenska folket förblir en gåta - riktigt usel public… Fortsätt läsa Det är jag som är ett geni!
Pitchfork gjorde nyligen en lista över 80-talets 200 bästa låtar. Jag hade många synpunkter och invändningar mot den, men kände också så här: vad roligt det är med musik! Så jag har ägnat lediga stunder under den gångna veckan åt att sammanställa en egen lista över samma period. Det var svårare än jag hade anat.… Fortsätt läsa 1980-1989
Inget imponerade mer på mig under 80-talet än fristående singlar. The Smiths var bra på det där, även om jag då fortfarande inte förstod mig på musik med klassisk rocksättning. Nej, New Order var bättre och viktigare och de släppte så kolossalt många singlar och tolvor av orimlig kvalitet. Parallellt kom det ett album ungefär… Fortsätt läsa New Order: Alternativt album
Ah, Jonathan Snipes är helt briljant, en snudd på genialisk filmmusikkompositör. Namnet är obekant? För mig också nästan, men nu har jag nog lyckats pränta in det för gott. Häng med på den här kedjan: Jag hade ett svagt minne av en blänkare på Factmag om en kommande återutgåva av soundtracket till "C.H.U.D" (av Martin… Fortsätt läsa Starry Eyes and Bollock Naked!
Det var förstås oundvikligt att Ride skulle återförenas. Framförallt var det nödvändigt. Är det något annat band jag har väntat längre på? Slowdive, förstås, men det klarade vi av förra året med fyra förkrossande, oförglömliga spelningar. I november i fjol gick Ride ut med några datum för spelningar, så det var bara att boka sig… Fortsätt läsa Ride at the Roundhouse
För några månader sen släpptes en sant genialisk skiva - Colleens "Captain of None". Jag hade ingen aning om att det var precis den jag så desperat behövde 2015. Colleen hade jag nästan glömt bort, knappt följt alls efter fina debuten "Everyone Alive Wants Answers". Svaret på allt var "Captain of None". Det var längesen… Fortsätt läsa Colleen: Captain of None
Inspirerad av Malcolm McLaren lät Tony James PR-maskineriet arbeta för fullt när han lanserade Sigue Sigue Sputnik i mitten av 80-talet. Skandalöst beteende, en fantasifull blandning av rockabilly och disco och ett Giorgio Moroder-producerat debutalbum skulle garantera succén. Jag slukade allt, älskade dem djupt. Få band har gjort så mycket för att göra popmusiken till… Fortsätt läsa Neal X, evig hjälte
BCNVT / BIBLIOTEK 