Home

Det var förstås oundvikligt att Ride skulle återförenas. Framförallt var det nödvändigt. Är det något annat band jag har väntat längre på? Slowdive, förstås, men det klarade vi av förra året med fyra förkrossande, oförglömliga spelningar. I november i fjol gick Ride ut med några datum för spelningar, så det var bara att boka sig en plåt till London. Biljetterna till spelningen på Roundhouse i Camden tog slut på två-tre minuter, men den här gången lyckades vi norpa dem direkt och slapp den dyra andrahandsmarknaden.

Jag såg Ride i söndags, och HERREGUD. Jag har fan i mig pratat om och önskat mig en reunion ända sen jag flyttade hemifrån första gången 1996. Och redan innan dess var det runt med vindunkarna och Mellbergs bandspelare i Kalmar Stadspark, ett ständigt vrålande om Ride. Det är förstås extremt förutsägbart att jag här och nu sitter redo med en distanslös konserthyllning. Även för de som bara känner mig genom några sporadiska texter. Ni vet säkert var jag står, om man säger. Går det att undvika herre-sitter-på-puben-och-minns-sina-år-med-Ride-vinklingen? Nej, men vi kanske kan snabbspola lite? Ride lät inte som något annat band. De var högljudda och storslagna, men sjöng sött och spelade sköra harmonier. Det har förmodligen aldrig funnits ett snyggare band. Jag hängde upp min identitet i gymnasiet på dem, de drev min musiksmak i helt nya riktningar, underlättade för kontakt med det motsatta könet, målade världen i skarpare kontraster. De var flykten från facket omgivningen ville förpassa en till. Så de var helt fenomenalt jävla viktiga. Och har så förblivit, eftersom det fortfarande inte finns något band som påminner om dem.

Jag är i London och hänger med brorsan, som för tillfället råkar jobba där. Vi åker på Themsen och dricker öl, träffar några sant briljanta vänner och har väl så roligt man överhuvudtaget kan ha. Vi både sitter, halvligger och står, på och utanför pubar, och visst minns vi en hel del. Men framförallt är det en oerhörd förväntan i luften. Roundhouse ligger tvärsöver gatan.

Ride går in på scen till tremelointrot vi känner som ”Leave Them All Behind”, en gång beskriven som ”en åtta minuter lång VM-final i pop” av Pietro Maglio i SA (fritt ur mitt minne). Förbannat träffande, faktiskt. Det är först andra spelningen på turnén de inleder med nämnda låt, men egentligen är ju valet självklart. Bara efter några sekunder står det klart att de nailar det här. Där på scen är de nästan lika snygga som förr, Andy Bell är en psykedeliskt tintad indiegud i förgrunden. Mark Gardeners vackra drag skyms inte av den omtalade hatten. Och Steve på bas, han har knegat på som en vanlig Svensson i 20 år, tänk att plötsligt få stå där och spela låtar som siktar mot rymden för tusentals avgudande fans. Ryggraden utgörs av Loz Colbert, tidernas bästa indietrummis. Kanske bäst överhuvudtaget, ingen annan än Jaki Liebezeit kan mäta sig med honom. Jag minns (minns!) en gång när jag redovisade om Ride på gymnasiet och visade ett liveklipp på ”Unfamiliar” då en snubbe i klassen klagade på att trumspelet var ”jobbigt”. Loz är som en lagkapten som tycks befinna sig överallt på planen, samtidigt. Han är sjukt snabb och smidig, resolut och känslig. Och ljudteknikerna sätter verkligen mixen den här kvällen! Jävlar vad bra det låter.

”Leave Them All Behind” hinner knappt klinga av innan den övergår i ”Like A Daydream”, en makalös popexplosion fylld av åtrå, sex, perfekta gitarrslingor och en gudabenådad sångmelodi. Det är en chockartad öppning, en rent tysklandsk överkörningseufori. Det verkligt sjuka är att de håller den här nivån HELA.KONSERTEN.IGENOM. Det blir ingen låt från ”Carnival of Light”, som jag ändå uppskattar mycket, det blir förvisso en ”Black Nite Crash”, men den låter bra ikväll! ”Polar Bear”, ”Seagull”, otippade ”Sennen” (modigt! Och åh vad bra!), ”Dreams Burn Down”, ”Chrome Waves”, ”Twisterella” (90-talets bästa popsingel?), etc.

Allra, allra bäst ikväll är ”OX4”, den maniskt perfekta avslutningen på bandets andra album ”Going Blank Again”. Det slår mig då, om inte förr, vilka otroliga musiker de är. Känns kanske som en bisak i gammal indiekontext, men Ride kan verkligen sina instrument. Inte en ton sitter fel. Det är ändå viktigt, för deras låtar är komplexa. Det är inte vers, refräng, mangel. Med en kirurgisk precision leder de oss genom sin katalog (ja, främst genom tre EP:s och två LP:s) och återigen – det här är nödvändigt. Ride var tvungna att komma tillbaka. Deras pop är så unik, så viktig, så oanfrätt av tidens tand. Som brorsan sa efteråt: ”fan, vad många hits de har ändå.” Det är ju så. Det kändes som en lång radda hits, spelade med en enorm glöd och exakthet, hela tiden med blicken upp mot skyarna, med siktet inställt på något ogripbart och fortfarande alldeles, alldeles nytt. Som i ”Drive Blind”, bandets kanske minst komplexa låt (om vi bara räknar in deras tidiga år). Rätt så rakt på sak, effektivt och läckert, och så ett fem minuter långt noiseparti som visar att Ride än idag kan ta sin gitarrmusik och ställa den längst fram vid frontlinjen, med blicken mot nya ljudvärldar, nya drömmar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s