Vårens mest givande läsning har för mig varit en knappt 200-sidig bok om en obskyr, 38 år gammal skiva som enligt myten utkom samma dag som Never Mind the Bollocks. Kew.Rhone. av Peter Blegvad handlar alltså om Kew.Rhone. av John Greaves, Peter Blegvad & Lisa Herman. Det ena en bok (2015), det andra en skiva (1977).
Man har förmodligen ett specialintresse antingen för brittisk prog av den mer svårsmälta sorten eller patafysik (eller båda delarna) om man någonsin intresserat sig för Kew.Rhone., skivan. Ändå skulle jag vilja påstå att man kan läsa Kew.Rhone., boken, med stort intresse även om man inte ens hört skivan. Boken handlar visserligen om skivan, eller mer specifikt, i första hand om de fenomenologiska teorier och andra filosofiska resonemang som ligger till grund för Kew.Rhone.-skivans minst sagt egenartade texter, men formar sig till en traktat om hur ordlekar och olika typer av disciplinära begränsningar kan frigöra kreativitet och förnya poplyriken (eller vilken annan konstart som helst). Anagram, listor, talesätt är exempel på tekniker Blegvad använder sig av. Och palindromet i titellåten lär var ett av de längre, grammatiskt korrekta på engelska språket:
Peel’s foe, not a set animal, laminates a tone of sleep
Blegvad analyserar palindromets och hela textens tillblivelse och det som vid första anblicken kan framstå som svårbegripligt, alternativt meningslöst, visar sig ha djupare bottnar än ett rent akademiskt intresse för ord och vad man kan göra med dem:
Did voluntary submission to the use of constraints (anagrams and palindromes) free me to tap into “deep layers of emotion” — ? Affirmative.
Om hemliga innebörder är inbyggda i språket så gäller det kanske också föremål? Ett par av de intressantaste kapitlen i boken handlar om föremål och deras innebörd och föremålens förhållande till språket. Blegvad analyserar hur vi investerar värderingar och energier i olika objekt och utvecklar sina tankar om varför visa föremål upplevs som sublima.
A numinous object is charged like a condenser. It distorts induction and resonates ambiguously. In Surrealist parlance, it is “convulsive”, with the power to drain definition from its surroundings and become the solitary and radiant focus, the omphalos or navel, of an entire world. An object with sufficient numinous charge can stop time.
Kew-Rhone., boken, ger nycklar till en djupare förståelse för texterna på Kew.Rhone., skivan, men vad med musiken? Som lyssnare brottas man med en prövande amalgam av influenser och avtryck från prog, frijazz och Kurt Weil, men även till musiken ges nycklar i Kew.Rhone., boken. Den kanske viktigaste kommer från frijazztrummisen Andrew Cyrille som plockades in för att spela på skivan men inledningsvis hade svårt att förstå sig på musiken. Tills han plötsligt insåg att Kew.Rhone. är ett slags “show music”. Plötsligt visste han hur han skulle spela och plötsligt började jag själv höra ett slags nyskapande musikteater där jag tidigare mest hört knepiga takter och kaotiska arrangemang. Plötsligt framstod även musiken som sublim.
Bonus: Intervju med Peter Blegvad i Quietus.
PS Och myten är tyvärr inte sann. Kew.Rhone., skivan, gavs ut cirka ett halvår före Never Mind the Bollocks.
BCNVT / BIBLIOTEK 