Home

Folk som känner mig vet i allmänhet att jag älskar billig gammal euro och dammig italo från undangömda loppisbackar. Det finns de som antyder att det här i förlängningen borde göra mig välvilligt inställd till schlagerfestivalen. Andra går längre och menar att alla sorters manipulativ, inställsam listpop är något för mig. Jag har tvingats fundera på det här. På näringslivssidorna skrivs det till exempel ofta om Max Martin och andra extremt framgångsrika svenska låtskrivare. Det rabblas hela tiden siffror, listplaceringar, antal hits, det presenteras kalkyler, försäljningskurvor, marknadsanalyser. Det är egentligen talande för min egen åsikt om de här männen med sina noggrant uträknade formler till upprepade succéer. Ty de påminner mer om börsens derivathandlare med sina slipade riskprofiler och förmåga att förutse kortsiktiga kursändringar. Låtskrivarna bakom schlagerbidragen arbetar efter liknande metoder, men i en lägre division. Alla har de sin egen hejaklack. Själv blir jag inte klok på hur mekaniskt, hjärtlöst och tråkigt det låter.

Det sägs att det bara i Milano fanns 500 italolables på 80-talet. Hustlers och lycksökare, ute efter snabba cash. Påfallande ofta resulterade det i magi. I Tyskland utarbetade man sin egen variant av stilen efter löpande band-principen. Låtskrivarna bakom de mest produktiva hitfabrikerna (Bohlen, Cretu, Anthony Monn, Karen van Haaren/Tony Hendrik, etc) har ofta låg status även i italokretsar, men under åren 1985-1989 producerade de tillsammans mer än 50 singlar med mästerlig, insmickrande hitpop – för mig har det väl egentligen alltid varit själva mallen till vad som gör en perfekt treminuterssingel. Drama, snygga bryggor, melodistark vers, ännu en stegring i refrängen, gärna ett sexigt pratparti på franska och kanske någon liten gimmick, som ett munspel eller ett fränt syntsolo.

För några år sen skrev jag några rader på min blogg om ett amerikanskt mästerverk, Meri D. Marshalls ”On Y Vas”, ett perfekt exempel på billig euro(!)perfektion. Jag saxar lite och uppdaterar, eftersom så få har hört låten. Ta chansen, lyssna gärna! Hör ni som jag hur effektivt den ställer börsmäklarpopen i skamvrån?

”Det är den sortens artificiella pop som handlar om natten, hur den tillhör det älskande paret, och som melodin rusar fram! En mycket elak tunga hade kunnat säga något om schlagerfestival, men jag kan inte se Bobby Ljunggren få ihop en så här dramaturgiskt perfekt poplåt. En fjärdedels Peter Hook-basgång gör inget New Order, liksom. De slipade affärsmänslåtskrivarna kan de enkla tricksen och de bollar runt med samma trötta variabler utan att få något liv i kompositionerna. ”On Y Vas” är i grunden hantverkspop, men med ett hiNRG-driv av sällan skådat slag. Spikarna har slagits in med eftertryck, varenda tonartshöjning är vattentät och kommer i exakt rätt ögonblick, och sången är rak och perfekt intonerad.

Det fina med såna här singlar är att skivhökarna garanterat sorterar det som skräp, och de framlever i en ljusskygg existens i ett avlägset hörn av Discogs. Rätt person ger säkert en hundring för singeln, annars får man den för en spänn i skämsbacken, men förmodligen är det svårt att hitta den. Den slog aldrig i Sverige. Det förvånade mig alltid. Tänk så lättsam, direkt, fartfylld, extremt melodisk, dramatisk och vibrerande! Än idag har jag inte lyckats förstå vad som gör en hitsingel, men i min värld är det här definitionen av en.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s