Nya och gamla vårar

Anna Järvinen har släppt en ny skiva. Eller en halv kanske man kan säga, för det kommer en till, en del 2, i mars. Den första skivan Buren innehåller fem spår. Dem lyssnade jag genom så snart jag såg att de dykt upp i Spotify. Det är inte så många artister jag följer noggrant nuförtiden, men Anna Järvinen är nog en sådan. (Och ändå kom nya skivan som en överraskning när jag slog upp tidningen med recensionen häromveckan.)

Jag tror jag upptäckte hennes musik våren 2011. Det är så jag minns det i alla fall, att hon blev ett soundtrack till den våren. Eftersom jag var sen att upptäcka henne fanns det en hel del att ta igen, och det är ju roligt när man hittat något bra. Förutom det nya albumet Anna själv tredje fanns också Man var bland molnen (2009) och debuten Jag fick feeling (2007).

Jag undrar om det var mitt sätt att upptäcka musiken som gjorde att den blev vårens musik för mig, att jag började lyssna och lyssnade ganska intensivt under just den årstiden. Eller fanns våren liksom i musiken redan? En kombination tror jag. När jag lyssnar till låtarna på alldeles nya Buren ser jag mina promenadvägar i skogarna kring Orminge i Nacka framför mig. Jag gick mycket på dem medan jag bodde där, på den smala asfaltsvägen ner till Hasseludden, på ännu smalare grusvägar och på skogsstigar.

Den känslan av våren etsade sig fast, jag märkte det när jag flyttade och det blev vår igen. Det var känslan av Ormingevåren som kom tillbaka. Och Anna Järvinens musik tillsammans med solen i min lilla lägenhet. Jag lyssnade på låten Götgatan, minns jag, och fylldes av något sprittande, en påminnelse om att det skulle bli sommar i stan ganska snart. (Det är därför våren är bäst, för att den är innan, med känslan av allt som kan komma sen.)

Men det är inte bara min egen subjektiva upplevelse, det här med våren i Järvinens musik. Den finns där, det står klart när jag kollar på några recensioner av den nya skivan.

Christina Öberg i Östgöta Correspondenten: Hon liksom svävar runt i rummet, sjunger sinnligt och skapar en känsla av vår. Allt i takt med att dagsljuset fortfarande förhärskar efter klockan fyra. Och allt medan fågelkvittret återvänder.

Per Magnusson i Aftonbladet: Musiken tonsätter med häpnadsväckande precision känslan av att vakna i en sommarstuga en ljusblå junimorgon och ha val av kaffebröd som största bekymmer.

Jonathan Bengtsson i Gaffa däremot, tycker att det är sensommar. Men jag tror han menar försommar egentligen, för sen blir ju lövverken täta: Lika tunn som ett lövverk, lika varm som sensommarsolen som lyser igenom.

Mellan semmeltidens soldagar med lösgrus på trottoarerna och den skarpt doftande, ljusgrönt exploderande försommaren rör sig musiken. Mellan gamla och nya vårar.