Robin Guthrie

2014 var ett fantastiskt år för mig på det personliga planet. Jag blev pappa för andra gången och upplevde Slowdive live fyra gånger i London – det mäktigaste jag någonsin har sett på en scen. Nu skriver vi 2015 och allt förmörkas av ett vidrigt terrordåd i Paris. Oro, vanmakt, förtvivlan, sorg, raseri. Det är då jag tänker på Robin Guthrie, gitarristen från Cocteau Twins. Hans betydelse för shoegaze, drömsk techno och allt som andas ambient går inte att överskatta. Det var som om han gav det där dammiga gamla replokalsinstrumentet vingar och skickade ut det i rymden och där hittade helt nya klanger. Jag tänker på Robin Guthrie och hans musik, för inget är mer fjärran mänsklig dumhet, religiös fanatism, inskränkthet. Hans soloskivor tycks aldrig göra något väsen av sig. De blir aldrig utnämnda till årets bästa, de får några snälla ord på boomkat.com, men de hörs aldrig av på några forum, plockas aldrig fram som goda exempel, viftas aldrig med som plakat i stora musikdebatter. Det är förstås drag som gör att jag älskar dem ännu mer, men det blir också allt tydligare hur livsviktiga de har blivit för mig. Samarbetena med Harold Budd spelar jag minst en gång i veckan.

När jag förra året läste Paula Fox skoningslösa, briljanta  “Förtvivlade människor” behövde jag en varm filt för att balansera den skärskådande iskylan. En rad som “Det var först nyligen hon hade insett att man var gammal väldigt länge” är inget man skyndar förbi lättvindigt utan skydd, liksom. Jag valde Robin Guthries “Fortune”, hans senaste helt egna soloalbum – möjligen det bästa hittills. Hans gitarrer har aldrig haft en rundare, varmare klang, melodierna är som små lyckliga rus, sprungna ur en melankoli som ändå alltid måste finnas där för att det ska bli meningsfull musik. Precis som den bästa discon, egentligen, fast det här är vaggvisor med mjuka effektpedaler. När året börjar som ett öppet sår är det Rafael Anton Irisarri som tonsätter det på nya “Will Her Heart Burn Anymore”, men jag behåller filten på ett tag till.