Årets första musik

Under årets första dagar kan det ibland kännas som om man lyckas frammana en alldeles särskild sorts känslighet och mottaglighet. Man har summerat och dinerat, firat och frossat och är på väg in i vardagen igen. Nu längtar man efter någonting nytt!

Jag summerade också min favoritmusik från 2014 men det bästa tänker jag förstås på som det som komma skall. Kanske kan det ha att göra med att jag ska blogga också? Att jag ska försöka skriva ihop något om något? Att jag därför skärper mig och är mer uppmärksam? Jag får ett datum tilldelat mig: åttonde januari. En torsdag. Redan på nyårsdagen börjar jag fundera, lyssna, läsa och titta. Vad skulle jag kunna skriva om? Vad är värt att nämna och ta upp? Tittar på den där årsbästalistan igen: Actress, Bibio, Ibibio Sound Machine… Stine Janvin Motland kanske? Ja den skivan gör mig fortfarande snurrig. Field recordings som någon slags pop. Små infångade vardagsögonblick som ren surrealism. Vem är hon?

Men vad, som är alldeles nytt och olyssnat, kan få mig intresserad, få mig att haja till? Så sitter jag och tänker och randomlyssnar och visst snart hittar jag fram till något jag bara måste lyssna på en gång till. Vad var det där? Laraaji visar det sig. Oj, den har jag väl lyssnat på förut? Den där samlingsskivan som kom för ett år sen eller så, eller den där ambient-skivan han gjorde med Brian Eno sent sjuttiotal. Men nej. Så här har jag aldrig lyssnat tidigare. Steve Reich-disco på hemmagjord harpa. Arthur Russell och Jon Hassell som gatumusiker. Någonting sånt. Sol och Sun Zither heter låtarna och ta mig tusan om inte solstrålarna i samma stund jag lyssnar också letar sig fram över takåsarna vid Odenplan och rakt in genom biblioteksfönstret.

Det går så fort med alla musiksläpp. Den nya musiken – visst, men även den gamla drabbas av nyhetens behag. För att hålla uppe intresset handlar det ofta om att lyckas hålla sig på sidan av, hitta sin egen väg in i musiken. Man kan ju aldrig så noga veta vad det är som gör att man faller för just den skivan och inte den där andra. Man vill inte göra våld på sina känselspröt, det där som får en att höja volymen och vilja lyssna ännu en gång. Vad det nu än är. Upptäcktsresans själva spänning ligger till stor del just i detta famlande i mörkret, där man likt en fladdermus bara orienterar sig via ljudvågorna, ekot, basen.

Varför det blev Laraaji och inte något annat som blev årets första musik kan jag inte riktigt redogöra för. Men solens strålar och slumpens val just den där stunden när jag funderade, när jag var mottaglig, var alldeles säkert avgörande.

Sen ser jag att både Tomas Bodén och Jens Lekman släppt nya låtar under dessa årets första dagar. Fina båda två. Vet också att skivor med Hästköttsskandalen, Testbild!, Differnet och kanske till och med The Radio Dept. väntar senare i år. Ser galet mycket fram emot dem allihop. Finns det någonting som kan rädda oss 2015 är det förstås musiken.