Home

För några månader sen släpptes en sant genialisk skiva – Colleens ”Captain of None”. Jag hade ingen aning om att det var precis den jag så desperat behövde 2015. Colleen hade jag nästan glömt bort, knappt följt alls efter fina debuten ”Everyone Alive Wants Answers”. Svaret på allt var ”Captain of None”. Det var längesen jag hörde en så intelligent skiva, såg ett så exemplariskt hushållande av resurser (ekonomi, kallas det visst). Samtidigt har jag gått och börjat irritera mig på alla superlativ på boomkat och liknande sidor, där varenda uppgrävd synthkassett från 1982 är en ”instant classic”, ”ballardian” hit och ”orwellian” dit (”frankly, it’s a must for any collection”). Nej. Och inte har jag imponerats nämnvärt under snabblyssningar av allt nytt som väller ut – saker som annars borde tilltala mig. Start making sense, tänker jag. Låt mig fortsätta min rant: I fjol återkom Aphex Twin med ett nytt trippelalbum, det första på cirka hundra år. Någonstans inbillade jag mig att han fortfarande hade något att säga om mitt liv, fortfarande ägde förmågan att bygga nya ljudvärldar, som en gång 1993 när han revolutionerade mitt och miljoner spolingars syn på vad musik kunde vara. Sanningen är att jag inte ens orkade lyssna på skivan. Kanske två-tre spår. Det tog sekunder innan intresset dog. Bra eller inte var helt irrelevant. Irrelevant var nyckelordet, förresten. Hej då och tack för allt, mr R.D. James.

Som så ofta när förhoppningar förbyts till desillusion tog jag upp Manuel Göttschings ”Inventions for Electric Guitar” och gick vidare. Jag undrar om inte Colleen har lyssnat på den extra mycket inför ”Captain of None”. Det är samma sorts ursmarta ekonomimusik; djupt koncentrerad, repetitiv – strikt kontrollerade känslor i en evighetsloop. Colleen har själv lyft fram en rad dubskivor som blueprint för albumet, och där har vi ännu något som alltid signalerar framåtrörelse. Jag älskar till exempel det hundraprocentigt logiska i att nämna Upsetters skevhetsklassiker ”Return of the Super Ape” som en inspiration. Vad mer kan vi höra? Visst har hon lyssnat en hel del på Durutti Columns fyra första album – och kanske framförallt den magnifika ep:n ”Say What You Mean, Mean What You Say”. På ”I’m Kin” hör jag spår av Taken By Trees och känner att ”Captain of None” delvis är den uppföljare till ”East of Eden” som ”Other Worlds” inte riktigt blev.

Fyra så prydliga referenspunkter garanterar naturligtvis inte ett lyckat slutresultat, men jag vill vara tydlig med att de bara bygger på mina egna intuitiva intryck, de odelat positiva känslor Colleen förmedlar. Hon har gjort ett anmärkningsvärt album! I slutändan låter det enbart som hennes egen högst personliga musik, stadigt förankrad några hundra år tillbaka i renässansen, men så mycket modernare än allt annat jag har hört i år. Det är så friskt, brisigt svalt, välsmakande, inbjudande, originellt. Jag vet inte hur många gånger jag har spelat inledande ”Holding Horses” hittills i år. Jag måste höra den några gånger varje dag. Den dröjer nog innan den överträffas. År 2015 har Colleen lämnat alla andra bakom sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s