Donna At PWL

Det är 1988 och Donna Summer har ingen aning om vart hennes karriär är på väg. Hon har haft framgångar på 80-talet, men de två senaste albumen har misslyckats med att uppnå guldstatus i USA. Det tar allt längre tid mellan skivorna, och – desto allvarligare – hela hennes status tycks vara i fara. Den musikaliska kompassen har börjat svaja betänkligt och det ryktas dessutom om homofobiska uttalanden (något hon själv senare kraftfullt tillbakavisar).

I London badar Pete Waterman i pengar, succéerna avlöser varandra. I stort sett varenda singel som produceras i PWL-studion av Stock Aitken & Waterman blir en topp tio-hit. Samtidigt börjar han känna en viss mättnad och vanmakt. Materialet blir allt mer slätstruket, för att inte tala om artisterna. Hitsoundet som en gång lät så fräscht när gothdiscobandet Dead Or Alive skänkte det välkammade en edge på singlar som ”You Spin Me Round” och ”Lover Come Back To Me” har nu blivit till en hemstickad kofta på Jason Donovan. Pete Waterman måste återigen söka sig till discons kärna.

Personligen hade jag svårt för Stock Aitken & Waterman på 80-talet. Jag tyckte att produktionerna var tråkiga, artisterna färglösa och hooksen för lättköpta. Dead Or Alive var förstås undantaget, men det var först i efterhand jag insåg att SAW låg bakom några av deras största hits. Jag minns dock tydligt att jag reagerade med förvåning första gången jag hörde Donna Summers första PWL-singel ”This Time I Know It’s For Real”. Den lät ungefär som Kylie Minogues tidiga singlar, fast med en överkvalificerad sångerska. Mer tänkte jag ärligt talat inte på det.

Pete Waterman jobbade redan 1974 nere i Frankfurt, och hade stött på Donna Summer före hennes genombrott. Via Summers make etableras 14 år senare en kontakt och Waterman och Summer kommer överens om att spela in ett helt album. Donna Summer är medveten om att det är en risk hon tar. Karriären har förvisso börjat krisa, men vågar hon underordna sig ett så särpräglat sound? Samtidigt har hon inte råd med fler halvfloppar, och hon behöver något som kan locka en yngre publik.

Jag har lyssnat fruktansvärt mycket på Donna Summer de senaste åren. Vår relation stavas från början förstås ”I Feel Love”, monoliten som ingen undkommer. Det är ett outslitligt verk – ja, ett underverk. Efter Moroders version är det bara att gå på Patrick Cowley-mixen, och köra den om och om igen. Men inte ens jag kan hävda att hennes 80-tal rymmer några större mästerverk. Däremot spelar jag ”Another Place And Time” väldigt ofta. Och det är just den skivan den här texten handlar om. Pete Waterman kallar den ”a labour of love” och om det inte vore för att denne Waterman alltid är så vansinnigt underhållande i musikdokumentärer hade jag säkert förpassat det här samarbetet till glömskans soptipp. Det ska sägas direkt: Inte heller ”Another Place And Time” är något stort mästerverk, men det är poparkeologiskt guldstoff. Det var min bror som för några år sen såg en dokumentär om Donna Summer där Waterman gick på extra hårt om hennes briljans och geni – han var rent ut sagt helt knäckt på hur fenomenalt lysande hon var. Jag fiskade upp ett ex av skivan i en reaback på Skivesset i Malmö och körde förstaspåret om och om igen.

I höstas såg jag av en slump att en superdeluxeutgåva på 3 cd-skivor var på gång. Jag surfade in på olika Donna Summer-forum där förväntningarna var höga; många var missnöjda med mixningen på tidigare cd-utgåvor och uttryckte stora förhoppningar om korrigeringar av ljudkvaliteten och extraspår. Fram växte även bilden av en sällsynt lojal fanskara. Det fanns falanger som hade känt oro över samarbetet med SAW, men även de mest hårdnackade 70-talsskallarna visade både respekt och gillande för resultatet. Och superdeluxe-remastern låter bra; trions patenterade spinkiga Sony Walkman-sound har förlänats en krispighet och rätt skön stuns som gör sig bra exempelvis i bilen. Extramaterialet är matigt; den som har längtat efter nio olika versioner av ”Love’s About To Change My Heart” finner här sitt lystmäte.

”Another Place And Time” är inte Donna Summers bästa skiva, men det är den som tydligast visar hennes storhet som sångerska. Herregud, så omänskligt bra hon var! Waterman berättar i bookleten hur hon brukade knalla in på PWL, gå direkt till toaletten och sjunga upp. Sen gick hon in i studion och satte låten på max två tagningar. Första låten ”I Don’t Wanna Get Hurt” är en riktig killer, skivans bästa spår, och SAW:s mest inspirerade stund sen, well, Dead Or Alive eller Hazell Deans ”They Say It’s Gonna Rain”. Låten är så ösig att den tycks börja mitt i ett ackord, Donna behöver inte ens gå på kraft, eftersom melodin är så välsnidad. Hon sätter sången så oerhört snyggt, man riktigt hör den inneboende kapaciteten från magtrakten där den har tyglats. Det är som ett perfekt slalomåk, där fokus ligger på att hålla linjen. Tidigare nämnda ”This Time I Know It’s For Real” (som jag uppskattar mycket mer idag än som 13-åring) hade knappast fungerat med en svagare sångerska. I en komplex brygga låter det som om Summer gör sitt yttersta för att täcka bristerna, men jag misstänker att det är ett auteurgrepp från Waterman – han ville helt enkelt testa henne. Och hon gör det här till en triumf, det är möjligen PWL:s mest avancerade singel, men Donna får den att låta lika självklar som någonsin ”I Should Be So Lucky”. Den tredje fullträffen är ”The Only One”, som med en simpel, melankolisk syntslinga slår an tonen direkt. I hörlurar blir jag nästan rörd till tårar av Donnas sång här.

”If you went away

and I had to live my life without you

If the loving died

I just don’t know what I would do”

Några väldigt enkla rader, så säkert levererade, innan nästa vers:

”All my life I’ve been

The one to cry when things went wrong

– och höjningen! –

Oh, oh, all my life

I’ve been the lonely one”

Och sen ut i refrängen, som förvisso är linjärt förutsägbar, men den spikraka vägen kräver nästan det av låten. Donna lyfter den till en nivå som heter ”klassiskt popsamarbete”. Så rent krasst: tre låtar på albumet når den nivån. Det finns slätstruket material här, och exempelvis ”Sentimental” är rent förfärlig. Kanske är det en av de där skivorna man gillar så starkt som idé att alla invändningar blir ovidkommande? Omslaget, med Donna i japansk sminkning, väcker den där positiva känslan, signalerar liksom nystart, clean slate, nya spelpjäser.