Ah, Jonathan Snipes är helt briljant, en snudd på genialisk filmmusikkompositör. Namnet är obekant? För mig också nästan, men nu har jag nog lyckats pränta in det för gott. Häng med på den här kedjan: Jag hade ett svagt minne av en blänkare på Factmag om en kommande återutgåva av soundtracket till “C.H.U.D” (av Martin Cooper, en av the other two i OMD!). “C.H.U.D.” (Cannibalistic Humanoid Underground Dweller!) förstörde många nätters sömn under min uppväxt. Sökandet på nätet tog mig vidare till http://waxworkrecords.com och där fastnade jag vid den läckra Starry Eyes-affischen och lyssnade lite på skoj.
Jag kände igen stilen från oförglömliga dokumentären “Room 237”, som handlar om oändligt invecklade läsningar av Stanley Kubricks “The Shining”. Flera saker var fenomenala med den, inte minst soundtracket, som lekfullt kryssade mellan uppdaterad technokraut och skräckfilmsklyschor med iskalla syntslingor och snygga, billiga trummaskiner. Det var alltså Jonathan Snipes. Med “Starry Eyes” har han snävat in sig än hårdare på en ren 80-talsstil, och spelar ut alla genreklichéer, med avstamp i självklara namn som Fabio Frizzi och John Carpenter. Det är kanske lite cheesy, men jag älskar det. Ingen gör det här bättre än Snipes idag. Hans eget avtryck är så tydligt att han så smått börjar profilera sig som ljudauteur. “Starry Eyes” är som en härlig godispåse där man själv varsamt fått välja ut 10-öresbitarna. Feta syntstråkar, istappsmelodier, plasttrummor och så några keyboardkörer till det. Underbart! Nu måste jag bara se filmen också.
BCNVT / BIBLIOTEK 