Home

IMG_3455

Inget imponerade mer på mig under 80-talet än fristående singlar. The Smiths var bra på det där, även om jag då fortfarande inte förstod mig på musik med klassisk rocksättning. Nej, New Order var bättre och viktigare och de släppte så kolossalt många singlar och tolvor av orimlig kvalitet. Parallellt kom det ett album ungefär vartannat år och det lät alltid helt annorlunda än singlarna. Med andra ord: inget imponerade mer på mig än New Order. Skivomslagen, Barney som sjöng bara till mig, Hookys basgångar som fick hjärtat att rusa som i förälskelse, Gillians oslagbart truligt coola uppsyn bakom syntarna, Stephens vilda trummor (eller oftast en trummaskin just på singlarna). Jag kom aldrig förbi dem, la dem aldrig bakom mig. För lite sen utnämnde jag ”Technique” till min absoluta favoritskiva genom alla tider, helt enkelt för att det är den jag har spelat flest gånger. Då måste den ju vara bäst. Jag blev besviken när jag läste Barneys självbiografi tidigare i år, där han mer eller mindre avfärdar sina texter som ord staplade på varandra. Han bjuder på några halvtrist skildrade hedonisteskapader, hoppar helt över ”Brotherhood”, gnäller på Peter Hook och förminskar sina mästerverk. The Salford Lad skriver helt enkelt rätt tråkigt utanför sjuminutersformatet. Det skaver bara så mycket mot min egen uppfattning om Barney som den intelligenta popens främste uttolkare. Så många av hans rader har ju blivit till mina, ingen har intonerat snyggare än på ”All The Way” och ”Love Less”. Och för mig som alltid har varit så djupt ointresserad av kläder, men ändå velat se så bra ut som möjligt, var han den självklara stilikonen. Pojkaktig, oklanderligt kortklippt, klädd i kortbyxor och tajt tröja i New York-natten 1982. Det är en look jag fortfarande eftersträvar.

Men även om jag är lite besviken på Barney så lyssnar jag plötsligt jättemycket på New Order igen. I sommar har jag framförallt spelat senaste Colleen, valda delar från Lee Perry-boxen ”Arkology” (”Bird In Hand”!) och bonus-cd:n på återutgåvan av ”Movement”. Där har vi rubrikens alternativa album. Och hur bra är det? Ungefär New Orders tredje bästa, efterlyser ni ett sifferbetyg kan ni få det här: 10 av 10.

  1. Ceremony
  2. Temptation
  3. In A Lonely Place
  4. Everything’s Gone Green
  5. Procession
  6. Cries And Whispers
  7. Hurt
  8. Mesh

Whoosh. Från att förlora sångaren och fixstjärnan i världens mest inflytelserika band går man alltså vidare och spelar in ett enormt – och alltjämt fruktansvärt underskattat – debutalbum och ger DESSUTOM ut singlar som ”Ceremony”, ”Procession”, ”Everything’s Gone Green” och ”Temptation”! Det var som om arvet från Ian Curtis blott var en språngbräda, en flygande start för en exempellös skivutgivning som skulle kulminera med 1989 års ”Technique”. ”Everything’s Gone Green” är förstås nyckeln. Med Tony Wilsons ord: ”The most important song in the modern world.” Jag tror att jag förstår vad han menar, ganska exakt. Ingen annan sång i bandets katalog fångar lika tydligt känslan av kampen för att hitta en ny stig. Barney berättar själv i bookleten att han efter tiden i Joy Division led av sömnlöshet och satt uppe på nätterna och lödde ihop primitiva synthesizers. ”Everything’s Gone Green” lyser av den där upptäckarglädjen; det låter lyckligt, melankoliskt, amatörmässigt och hur coolt som helst. 2015 är den för mig viktigare och bättre än någonsin tidigare. Jag nämnde Colleen och Lee Perry innan. Redan när den här textidén föddes (i morse) kände jag att de hängde ihop med det här alternativa albumet. ”Captain Of None” har legat ohotad på skivtallriken sen i maj, jag har nog inte hört en bättre skiva på fem-sex år, och den står ju så tydligt med ena foten i näringsberikad dubmylla. Och så Lee Perry, och så melodican som försiktigt ljuder i slutet av ”In A Lonely Place” (tidernas svårmodigaste B-sida?). New Order har alltid varit stora dubfans, och de gjorde bland annat en briljant cover av Keith Hudsons ”Turn The Heater On” på en Peel Session (jag vet att många avskyr den, men de har fel). Det må låta hur krystat som helst, men Colleen, Perry och New Order 1981-1982 är i min hjärna och mitt hjärta intimt sammanlänkade. Det är min ljudvärld 2015.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s