Glasögon genom tiderna, och tvärtom.

Jag borde använda glasögon. Jag har gjort det i perioder, men varje gång – fem om jag räknar rätt – har glasögonen efter ett tag, kanske ett till två år, blivit liggandes i nån låda till följd av att jag inte kan identifiera mig med mig själv i dem. Jag trivs helt enkelt inte i glasögon. Eller, i början när de är alldeles nya bär de förstås på nyhetens behag, det är roligt med nåt nytt, en ny stil. Då har jag nog trivts. Det är när jag börjat vänja mig och de liksom blivit en del av mig som det inte funkar längre. Jag känner mig tråkig i glasögonen. Det handlar kanske inte om själva glasögonen men om självbild. Andra personer skulle säkert kunna tycka att jag passade bra i olika sorters bågar och jag tror inte att de i så fall har fel, för den bilden går ihop med de personernas bilder av mig. Men inte med min egen.

Synen är så pass bra att vardagen förlöper obehindrat. Jag tvekar rätt ofta när jag ser nån person på avstånd, är det den som jag känner eller bara nån som liknar? Men det har inte med översyntheten eller astigmatismen att göra, utan en överdriven ängslan för att ta fel på person. När jag emellanåt får för mig att ta upp ett gammalt glasögonpar ur en låda och prova dem blir jag påmind om hur mycket lättare det skulle kunna vara att se, läsa, bara stirra rakt ut…

Nu har det blivit läge att försöka på nytt, mycket läsande och skrivande kommer fylla vardagen framöver. Fyra optikbutiker har jag besökt de senaste dagarna, småpratat med butiksbiträden och tackat för titten och hjälpen. Bortsett från att jag inte hittat några bågar att möjligen kunna identifiera mig med är besöken i butikerna underhållande för de fungerar som en sorts tidsresa. Att såna bågar är inne igen. Så såg ju mina första ut, på mellanstadiet. Och de där som blev poppis några år senare under britpopåren…  Under gårdagens runda när jag plöjde igenom sortimentet hos Liljeholmstorgets tre optikbutiker påpekade jag det här för ett butiksbiträde, att det är lustigt hur gamla modeller kommer tillbaka. -Ja, det går nog inte att hitta på hur många nya som helst, var hennes tanke om saken. Det kanske är en del i förklaringen till att mina mellanstadiebågar säljs så dyrt nu, men också att människor nog inte vill ha hur mycket nytt som helst. Det nya måste referera till något som har varit, om än i en lite annan tappning. Ingenting verkar nånsin nytt, inte förra gången det var inne heller. Och nu är det 90-talets tur, och har väl så varit ett tag. 90-talsjeansen, de sommarbara magarna, ryggsäckarna, glasögonbågarna. Mina vida, fladdriga, mönstrade byxor från Indiska som mitt 13-åriga jag tyckte var häftiga men som jag inte upplevde var nåt vidare inne bland jämnåriga, undrar om jag fortfarande kan ha dem, det var ju resår i midjan… Och tänk om jag hade kunnat peka på stan nu, idag, och visa 13-åriga jag vilka tuffa personer som bär likadana fladdriga och mönstrade byxor. Jag antar att självförtroendet är större vid återkomsten, när något högst medvetet plockas upp igen.

Det här med nya glasögon känns nästan hopplöst. Att liksom behöva hitta sig själv längs den där balansgången mellan förflutna och nya tider. Möjligen gör jag en stor sak av det här. I ett ljusblått plastfodral med ljusgrått sammetsliknande tyg inuti – jag tror det ligger kvar i en hurtslåda i klädgarderoben i mitt gamla tonårsrum – finns hur som helst ett par bågar av det för tillfället hippaste slaget. Om jag bara var redo för mitt 10-åriga jag.