Dö i ett krig

Jag blir mer och mer övertygad om att jag kommer att dö i ett krig. Det kanske grundar sig i att jag börjat använda Twitter dagligen, men inte enbart det. Samtidens villkor (inte bara Twitters villkor) verkar vara de medvetna missförstånden och vantolkningarna, den enögda tvärsäkerheten och självgodheten, nyansernas död; ja, vi människor verkar inte ha några som helst problem med att vara – eller åtminstone framstå som – endimensionella och lättkränkta. Jag känner också att det är oerhört lätt att ryckas med.

Den roman jag läste senast var Claes Hylingers ”Det hemliga sällskapet”. Det är en lättsam historia full av visdomsord genomsyrade av en livsinställning jag gärna ser mer av. Det handlar om att flanera och observera, om att lägga märke till vackra eller absurda detaljer i det alldagliga. När det förhöjda knappt är märkbart – tänk ett inåtvänt leende i samförstånd eller en inspirerad konversation med vänner istället för ett förnumstigt illvrål – är det raka motsatsen till samtidens övertydliga svacka.

Huvudpersonen Knut hänger i Paris. När jag läser en roman sker en viss förflyttning i min mentala geografi så jag har varit kvar i Frankrike och mer mottaglig än vanligt. Kanske var det därför jag fastnade i The Guardians essä om den franske regissören Eric Rohmer några dagar senare. Jag älskar många av hans filmer. De har ungefär samma grundton som ”Det hemliga sällskapet”, det är någonting med lättheten och inställningen till slump och prat. Och när jag är mitt uppe i det här, när mina tankar råkar hänga i Frankrike en del, smäller det just där. De välplanerade dödliga skotten mot tecknarna avlossas.

Jag blir mer och mer övertygad om att jag kommer att dö i ett krig.