Home

trust

I går kväll fick jag för mig att det kanske kunde vara kul att se om Hal Hartleys svarta dramakomedi ”Trust” (1990), en stretig, och kysk, kärlekshistoria där en misantropisk thirtysomething och en ny-dumpad och gravid tonårstjej förenas av allmän missanpassning, nonkonformism och hunsande föräldrar. En gammal favorit från förr som jag inte sett på evigheter. Har vart inne i en nostalgisk period senaste året och sett/lyssnat om på filmer och skivor (läser praktiskt taget aldrig om böcker) som betydde något för mig en gång i tiden men som man knappt tänkt på år och år. Har lett till flera fina återupptäckter och ett par plågsamma ”vad tänkte jag?”-ögonblick. Framförallt är det ju intressant att återconnecta med tidigare platser i livet, minnas tillbaka och försöka bena ut vad det var man en gång gillade med nånting och vad som eventuellt fortfarande talar till en. Har inte ägnat Hal Hartley många tankar de senaste tio+ åren, men när det uppdagades att tjejen aldrig sett några av hans filmer (trots fullgod gymnasiepretto-bakgrund) tyckte jag att tiden var mogen att hälla upp en skål pommes pinnes, korka upp en vinare och återbesöka vad jag minns som hans bästa film, med bonussällskap av en gammal kompis som också växt upp med Hartley-filmer.

Hartley, för den oinvigde, var på nittiotalet något av en amerikansk indie-wunderkind med filmer som ”The Unbelievable Truth”, ”Henry Fool”, ”Amateur” och ”Simple Men” (eller ”Begär, besvär och enkla män” som något geni på Triangelfilm döpte den till) på CV:t. Filmerna, som man kunde hitta på bibliotek eller i ”finsmakar”-hyllan i bättre videobutiker, är utan undantag ett slags stiliserade dramakomedier som lånar friskt från Godards sextiotal. De är till stil och känslolägen på många sätt tidstypiska för nittiotalets indiefilm men har en egen röst. Svår-snygga Martin Donovan dyker ofta upp i outsider-romantiska huvudroller. Perfekta filmer för gymnasiepretton med gryende filmintressen med andra ord. Hartley filmar fortfarande men verkar inte gjort så mycket väsen av sig efter sekelskiftet och anses nog av många cineaster vara lite daterad. Hans idag mer perifera position kan nog skyllas på dels ändrad smak hos cineaster och ”svåra” unga vuxna och dels en trist utveckling i filmbranschen där allt färre och allt dyrare blockbusters designade att tillfredsställa alla premieras på bekostnad av de mindre, mer personliga filmerna vars små vinster filmbolagen allt mer sällan ids ödsla tid på. Mellanbudgetfilmen är i stort sett död och kvar återstår säkra kort i form av svindyra spektakelfilmer och en lågbudgetmylla till stor del befolkad av klåpare med omöjliga budgetar. En sorglig utveckling, men åter till Hartley.

Var som sagt ett fan i tonåren och såg allt jag kom över. Men sensibiliteter förändras och i tidiga tjugoårsåldern kändes det som jag var färdig med karln. Tror ”No Such Thing” (2001) var den sista jag såg och jag tittade inte tillbaka. Hartley började snart kännas som någon som tillhörde mitt förflutna, ett steg i utvecklingskurvan med passerat bäst-före datum. Och än värre, på nåt sätt blev han i mitt huvud medskyldig (lite oförtjänt får jag nog säga) till att ha föranlett tvåtusentalets störtflod av lite lagom excentriska/gulliga indiekomedier – jag tittar på dig Wes Anderson (okej då, ”Rushmore” var bra) – som jag snabbt utvecklade allergi emot.

Så, hur höll ”Trust” upp då? Min gissning var att det skulle bli en blandad kompott, men antagligen inte någon mardröm i stil med att försöka se om Gregg Arakis eller Neil LaBrutes filmer. Men den visade sig faktiskt hålla mycket bättre än jag vågat hoppas! Hade inga problem alls att connecta med filmens lite tonårsmisantropiska vi-mot-alla-anslag, den torra humorn fortfarande rolig och kärlekshistorien fortfarande jättefin. Jag blev än en gång lite kär i Adrienne Shelley (som sorgligt nog mördades 2006). De delarna av filmen jag nog hade stört mig på förr: nittiotals-indieestetiken, faux-Godard-grejerna, hur filmen hela tiden jobbar med tydliga motsatser på ett övertydligt sätt m.m. kändes idag nästan lite… söta. Daterat eller bara tidstypiskt? I vilket fall inget som överskuggade min njutning av filmen. Hade en liknande erfarenhet när jag såg om de första två Scream-filmerna ganska nyligen – jag älskade de filmerna när de var nya, för att sedan avfärdade dem särskilt på grund av all valpig postmodernism som vuxen, men, visade det sig, kunde idag uppskatta dem som de i grunden bra popcorn-skräckthrillers de faktiskt är, med nittiotalsmodet och den söta, valpiga Kevin Williamson-postmodernismen som en exotisk krydda från fjärran land. Tes, antites, syntes. Börjar känna ett slags ömhet för nittiotalet och åren kring sekelskiftet som jag inte känt förut. Det är garanterat åldern som börjar ta ut sin rätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s