The edge

En klump-i-magen dag idag. De dyker upp i allt tätare intervaller i takt med att min känsla av att vi är på väg käpprätt åt helvete bara växer i styrka. “Jag blir mer och mer övertygad om att jag kommer att dö i ett krig” formulerade Matthias Holmberg i ett mycket bättre blogginlägg än detta (och lyckas klämma in twitter, Claes Hylinger, Eric Rohmer och Charlie Hebdo i samma korta text!) och det är en tanke som även jag fått svårare att skaka av mig när jag ser hur nationalismen växer som politisk kraft, hur väst bokstavligen håller på att krypa upp i sin egen röv medan Ryssland vapenskramlar och mellanöstern brinner. Jag föreställer mig sedan annalkande miljökatastrofer med miljöflyktingar i mångmiljonantal och en allt hårdare konkurrens om de sinande naturtillgångar som finns kvar… Nä, risken att dö i krig låter tyvärr inte längre alls lika osannolikt i mina öron som den hade gjort för bara några år sedan.

Jag började så smått försöka skriva nåt om min politiska depression, om min egen resa från “sleantrianvänster” till att typ vara ett halvt steg ifrån att starta upp en svensk filial av Kommunistisk Arbejdskrets (Fredrik Reinfeldt förtjänar här ett särskilt omnämnande för att ha snabbat på min politiska utveckling). Om känslan av hopplöshet inför framtiden och hur jag slutligen tappade tron på vår allt tröttare parlamentariska demokratis förmåga att lösa de enorma sociala, demokratiska, ekonomiska och ekologiska utmaningar som hopar sig vid horisonten. Nåt i den stilen.

Det verkade bli en spretig och inte nåt vidare bra text och jag gav upp efter en stund. Ämnet är nog för stort och deppigt att tänka på i längre stunder, förmågan att uttrycka sig tydligt och stringent i text för liten och arenan kanske lite fel – vem är egentligen jag att bumma detta lilla bokförlags blogg-läsarskara med mina dystopiska Mad Max-liknande framtidsvisioner? Men något ska ju upp på bloggen, deadlines måste hållas, så varsågoda – en text om att misslyckas med att skriva en text får ni tyvärr hålla till godo med.

Äsch, vet ni vad, jag skriver om något roligare istället, för att hålla trollen borta…

Det sägs ju att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Jag vet inte riktigt om jag kan skriva under på det påståendet, men att jag måste sett det här klippet tjugo gånger vid det här laget tyder ju på att det åtminstone är en stark källa till glädje. Klippet föreställer en vuxen människa som kallar sig själv The Edge och spelar gitarr i universums skitnödigaste band U2 som trillar av scen. För extra humorpoäng, tänk lite extra på karlns artistnamn och vad han trillar ner för samt låtvalet…

Är buskis inte din grej kan du ju alltid kolla in eftertexterna till den japanska tecknade filmen “Sea Prince and the Fire Child” och drömma dig bort till en vackrare värld…