Home

För att kunna leverera ett blogginlägg varannan tisdag måste jag under perioden utsätta mig för någon form av estetiskt intryck värt att skriva om. När livet är styrt av ett litet barn kan det vara svårt att få till det. Det ges inte så många chanser, vila måste prioriteras när tillfälle ges. Det är nere på nivåerna att jag skulle behöva skriva något om när Stockholmsfalangen av förlaget fick en mild musikalisk uppenbarelse av en Spotifylista vald av bartendern på Tre Vänner förra tisdagen: Frank Sinatra, Julio Iglesias, Tasmin Archer ”Sleeping satellite”, hur chanson-kvaliteter hos No Doubt ”Don’t speak” framträdde, hur jag sedan promenerade hemåt över Nybodaberget och faktiskt kom på en låt, den enda hittills, som borde ha varit med på min 500-låtar lista som jag postade i mitt förra blogginlägg: ”Another night” med Real McCoy, euroklassikern som så fint valdes av Whit Stillman till en scen i Damsels in Distress.

Den här gången hade jag istället tänkt skriva om en bok som jag satt och läste på balkongen och parkbänkar sommaren för två år sedan: Kevin Jacksons Constellation of Genius, med undertiteln ”1922: Modernism and all that jazz”, om ett år där enormt mycket hände på alla samhällets fronter och som utropades som det nya år noll av Ezra Pound (men även av Benito Mussolini). Jag har tänkt på den mycket sedan dess. Angreppssättet är smått genialiskt. Författaren leder oss kronologiskt genom året med hjälp av dagsanteckningar – från 1 januari då T.S. Eliot åkte från Lausanne till Paris och där käkade middag med James Joyce till 31 december då Alla Nazimovas film Salome hade premiär i New York. Dagens datum, 24 februari, upptas av en ”flapper’s dictionary” på tre sidor… Det som är så häftigt är hur det kronologiska angreppssättet lyfter fram hur kreativa människor möts och söker sig till varandra, hur deras idéer korsbefruktas, hur det vid en viss tidpunkt kan bli så att det på alla nivåer siktas mot något nytt och framåtblickande. I hear a new world, upphöjt till tio på flera plan samtidigt. Samtidigt skapar dagboksformatet känslan av vardaglighet, att alla dessa ikoniska namn faktiskt var människor som träffades och hängde med varann eller brevväxlade eller bråkade med varann. Och i bakgrunden en oroväckande underton som ljuder än idag, av fascism på frammarsch, av den bisarra känslan av weimarrepublik när ordet ”förkrigstillstånd” nämns allt oftare om tiden vi lever i nu.

Inlägget tillägnas Kristoffer Poppius. Vila i frid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s