Stoppa osäkerheten – nej aldrig!

Det är osäkert exakt vad det kommer att handla om nu, och det passar i och för sig ganska bra.

Jag funderade på ämnet inför bloggtillfällen redan under våren tror jag, men andra ämnen kom före. Kanske för att det rör sig om ett knippe tankar som spretar och som har väckts vid olika tillfällen och av olika anledningar.

Det är en tid av tvärsäkerhet, med två veckor kvar till valdagen måste tvärsäkerheten ropas ut ännu gällare än tidigare. I en valrörelse ryms ingen tvekan, inget sökande, det måste låta färdigtänkt (men hur kan det någonsin vara det?).

Särskilt ett partis tvärsäkerhet om hur världen bör vara har fått mig att återkomma till tankar om det omvända: det osäkra, trevande, sökande. Om man ser framför sig ett idealsamhälle som bygger på ett hopplock av diffusa föreställningar om olika ‘förr’ – alltså en framtid bestående enbart av sådant som har varit – var finns då nyfikenheten? Finns den alls? Går det att aldrig vara nyfiken på något nytt, på vad som kan uppstå om man på förhand inte vet? I partiets idealsamhälle tycks inga möten äga rum, och inget nytt uppstå. Det tycks så själsligt torftigt att man kan undra vad som är meningen med någonting.

I början av sommaren kom ett mail med det glädjande beskedet att min och A:s ansökan om resebidrag för ett konstprojekt beviljats. Det skulle bli av att pröva vår idé! För det är just en idé om något som vore spännande att pröva. Hur resultatet blir vet vi inte alls, och det är också poängen, att få se vad som händer.

Samtidigt som jag gladdes åt att andra också hade tyckt att idén var värd att pröva tänkte jag: sådana här möjligheter kommer vi kanske inte ges längre fram i tiden, inte om De Onyfikna får ett allt större inflytande över kulturlivet. De vill inte ge några pengar till projekt med sökandet som syfte (särskilt inte om sökandet äger rum på andra sidan jordklotet). När vi är 70 år kommer vi att berätta om möjligheterna vi gavs för länge sedan, att det fanns statliga institutioner som satsade på oss som ville pröva något. Så har mina dystra tankar gått, ungefär. En torftig, fattig framtid ligger potentiellt obehagligt nära.

Jag blir glad när någon verkar tillåta sig att inte veta. Det är en beundransvärd och modig sak att våga säga något utan att vara säker. Och då menar jag inte att påstå något med säkerhet fast man egentligen inte vet, men att våga blotta sitt trevande. Alltför ofta förväntar jag av mig själv att vara mer säker än jag är, att osäkerhet är något som man får hålla för sig själv. Då blir det väldigt osäkert på insidan, och en konstig utsida som man inte känner igen sig i på riktigt. Detta fastän jag uppskattar när jag får ta del av andras osäkerhet. Som om man inte hade råd för egen del. Ibland kan jag skriva exempelvis ‘bäst’ om någonting, för att sedan hejda mig och ersätta ‘bäst’ med ‘bättre’, eller ‘bra’. Det blir ofta bättre och starkare när volymen – dvs säkerheten – dras ner, men det är en konst att inte ta i i onödan.

På Öppet arkiv finns just nu ett porträttprogram om Staffan Westerberg från 1992. Ganska tidigt i programmet säger han:

Jag tror det var för ungefär två år sen som jag satt och funderade på det där… att osäkerhet ändå är det viktigaste i sökandet. Att våga vara osäker, att våga ha människor omkring sig som ser att man är osäker och inte tror att osäkerheten är en osäkerhet för att man inte vet nånting, för nog vet man, innerst inne, vad man vill, men osäkerheten är en… […] om jag ska säga vad teater är, så är det att vara osäker.

Det finns mycket att skriva om det här – osäkerhet, nyfikenhet, mod… Mer än ett lagom långt blogginlägg rymmer. Att då och då råka på något där den nyfikna osäkerheten får komma fram är en tröst, en inspiration och en påminnelse om att den med säkerhet inte går att stoppa.

En retrospektiv utställning om Staffan Westerbergs konstnärskap kan besökas i Eskilstuna till och med valdagen.