Bear with us, while we think

I tisdags satte jag mig på buss 676 mot Norrtälje efter jobbet. På Pythagoras industrimuseum visades dokumentären Filmen om Sivan Johansson Cykel & Motor av Anders Roth, som haft premiär i höst. Sivan är en 98-årig man som sedan 50-talet har drivit cykel- och moppeverkstad i Norrtälje, tills nu i november när han stängde ner verksamheten. En förtidspensionering, vad jag förstår efter att ha läst i någon tidningsartikel att han egentligen hade siktat på att jobba till 100-årsåldern.

Sivan är ett begrepp i Norrtälje med omnejd. Många har lämnat in sin cykel i hans verkstad. Själv har jag aldrig träffat honom men hört namnet Sivan nämnas ganska många gånger genom åren, främst av min pappa som är uppvuxen i Norrtälje. De cyklar som jag cyklade på längs leriga byvägar strax norr om staden mekade pappa med om det behövdes, så jag har nog inte nyttjat Sivans service för egen del. Men han har funnits i mitt medvetande ändå. Först när jag ser filmen får jag veta bakgrunden till namnet Sivan. Det är inget smeknamn eller förkortning av något längre namn, utan hans riktiga tilltalsnamn. Med en äldre bror vid namn Sivert och en far som hette Johan blev han döpt till ett mellanting, Sivan.

I filmen får man se när Sivan arbetar i sin verkstad och svarar på olika frågor från filmteamet. Men det finns en parallell berättelse också. Då och då kommer berättarrösten in och kommenterar, eller snarare reflekterar, på temat långsamhet. ‘En film om långsamhet’ är förresten filmens undertitel. Berättarrösten säger att verkstaden är en kontrast till världen utanför, som ‘går allt snabbare’. Det här återkommer flera gånger genom filmen. Och att Sivan arbetar långsamt på ett bra sätt, för att han är så noggrann.

När vi går ut efter filmvisningen pratar vi om våra intryck av filmen, jag och Andreas. Handlade den så mycket om Sivan egentligen? Visst fick vi en inblick i hans arbete och hur branschen för en cykelmekaniker har sett ut i olika tider. Men mest är filmen ett uttryck för yngre generationers relation till vår tid idag, för en önskan om att tillvaron kunde snurra lite långsammare, som ‘förr’. Ett lugn infinner sig när man kliver in genom dörren till cykelverkstaden, beskriver berättarrösten. Också för Sivan? Det vet vi inte. Men det märks att Sivans verkstad på bakgården granne med kyrkan står för något för andra människor.

Häromveckan kom ett mail på jobbet. Det var en av mina kollegor, en professor på institutionen där jag går på forskarutbildningen, som hade skickat det till alla på institutionen. ‘Detta kanske kan intressera någon.’ löd innehållet, och så en bifogad pdf. Rubriken på det bifogade dokumentet var ‘The Slow Science Manifesto’ under vilken några textstycken förklarade att forskning tar tid och måste tid. Forskare måste få pröva sig fram, inte veta, ha fel, missförstå varandra och försöka på nytt. Manifestet uttrycker ett motstånd till snabba resultat som ska vara direkt tillämpbara på samhällets aktuella problem, där den långsamma Sivan-metoden är ineffektiv, onyttig och inte värd att finansiera. Ett sådant manifest lägger sig som en bomullstuss, eller varm len havregrynsgröt i forskarnas magar. I alla fall för en stund. Sedan ligger ju deadlines och redovisningskrav och utvärderingar där de ligger i kalendrarna ändå.

Jag har ju själv snuddat vid det här i ett, eller kanske flera, inlägg här på bloggen. Att tillåtas att inte vara tvärsäker till exempel. Filmen om Sivan och mailet med manifestet är några saker som har dykt upp senaste tiden, som liksom spjärnar emot. Om det är samtiden som spjärnas emot är jag inte säker på, för försvaret av långsamhet är väl inget nytt (även om just etiketten ‘slow’ verkar ha slagit igenom först kring 80-talet) . Det är möjligen en konstant motrörelse till samtiden, över en lång tid.

Katter kommer jag att tänka på. När man leker med katter ska man inte vifta snabbt hit och dit med snöret eller vad det nu är. Katten försöker följa med men har aldrig en chans att ladda och slå till med sådan precision som är katters specialitet. Man ska dra snöret riktigt långsamt, så att det knappt rör sig, och gärna så att det döljs lite under en matta till exempel. Då blir det verkligt spännande, det syns i hela kattkroppen hur spänningen byggs upp inför attack. Snabba ryck är helt enkelt tråkigare.

Det är svårt att inte skynda sig, jag tror inte att jag skulle lyckas med ett nyårslöfte om långsamhet. Man får snarare öva lite för jämnan.

Tack för bloggåret 2018!

Om filmen om Sivan

slow-science-manifesto

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close