Välkommen till den virtuella dröm-plazan: en nybörjarguide till t e l e p a t h テレパシー能力者

I ungefär samma veva som sist det bloggades på BCNVT för 2-3 år sedan upptäckte jag internet-genren vaporwave och klickade… hårt. Under en period dök jag huvudstupa ner i oceanen av ung internetmusik med en entusiasm som jag knappt känt sen tonåren. Genrens anarkistiska och dekonstruerande sidor både förbryllade och fascinerade och jag älskade det faktum att vaporwave kan låta nästan hur som helst (man känner igen det när man hör det), friheten i en musikstil som mer en musikalisk inställning än en genre i klassisk bemärkelse. Mången långsam arbetsdag spenderades med att utforska artister och bolag på bandcamp och ett oförsvarbart antal kassetter skeppades över atlanten till Malmö.

Sen så gick det väl som det brukar gå efter en längre period av överdosering, en mättnad infinner sig. Och ska man vara ärlig så fångade jag nog precis the tail end av vaporwave som en intressant genre där under 2015-2016. Det är inte alltid helt lätt att se att märka sånt när man är mitt uppe i det (och är sen till festen) men jag tror nästan man kan anse vaporwave vara en död genre idag. De begåvade artisterna har utvecklats och rört sig vidare, de mindre begåvade står kvar och stampar på samma plats och önskar sig tillbaka till 2014. Om vaporwave var punk så är vi inne i post-punk eran idag.

Det var roligt så länge det varade. Jag upptäckte en massa grym musik av högintressanta vaporwave (-relaterade) artister som Vektroid, HKE, death’s dynamic shroud.wmw, VAPERROR, Blank Banshee, Chessmaster, Euglossine, COCAINEJESUS, DBGE, 猫 シ Corp., DJ ALINA, Machine Girl, Sangam, HOME, Internet Goddess Shinatama, Nmesh m fl. Artister jag fortfarande lyssnar på och följer med intresse.

Det finns dock en artist jag håller över alla andra i genren. En artist jag varit fullkomligt besatt av i ett par år och som gradvis jobbat in sig som en av mina absoluta favoriter. Det var honom jag ville tipsa om snarare än att skriva ett litet bokslut över mitt vaporwave-intresse. Artisten ifråga är förstås min älskade t e l e p a t h テレパシー能力者 (även känd som t e l e p a t h, telepath, Virtual Dream Plaza, Trinity Infinity, Faith, E C C O N I G G A (gulp!) m.fl. – kärt barn har onekligen många namn)  

Inte mycket är känt om personen bakom alla dessa alias då han är en av få som hållit stilen och fortsatt vara ansiktslös under hela sin “karriär”. telepath kommunicerar enbart genom musiken (samt bilder på söta asiatiska 80-tals tjejer och aliens) och har på så sätt lyckats behålla den mystiska auran omkring sig. Vissa pratar lite skämtsamt om honom som ett väsen snarare än en människa. Alla spår efter den faktiska personen tycks noggrant ha sopats bort från internet. Tyvärr (?) gjorde han dock misstaget att använda sitt riktiga namn i början av sin musikaliska bana under början av tiotalet med ambient-projektet Scintillation!. I en kort, redan halvdöd URL-länk från 2011 i serien Young Artists Showcase kan man läsa följande om den då blott sextonårige Ohio-artisten:

Luke Laurila is an amazing young composer of ambient and atmospheric style music. He has talent beyond his years and passion to match. He’s recently started promoting his music online with the motto, “My music isn’t just music. It’s an extension of who I am.”

Mer än så vill jag egentligen inte veta. Och i Lukes citat, det mig veterligen enda där artisten diskuterar sin musikaliska filosofi (eller något över huvud taget!), ligger kanske nyckeln till varför hans musik resonerar så mycket med mig (jag kan också önska att jag hade haft en liknande inställning till musicerande i tonåren, istället för att kopiera Joy Division – dåligt). Vaporwave brukar nämligen ofta beskrivas som en musikstil begravd i tjocka lager av ironi. I genrens barndom ansågs den rentav mer eller mindre vara ett musikaliskt meme (säkert också av flera av pionjärerna). Jag är inte emot det per definition, ironi kan ju vara kul i små doser. Men i telepaths musik finns det absolut noll procent ironi, bara ett totalt uppriktig sense of wonder och en skönhetsdyrkan som ofta tar en raka vägen ut i kosmos. Väldigt uppfriskande tycker jag.

2013 upptäcker Luke vaporwave och fullkomligen exploderar musikaliskt. Vaporwave måste ha varit komponenten han behövde för att lyckas skapa något riktigt eget av sina ambient- och IDM-influenser. Under sin nya moniker telepath テレパシー能力者 börjar han vräka ur sig musik på soundcloud och bandcamp, produktionstakten kan bara beskrivas som manisk. I början sprutar han i huvudsak ur sig ganska ljus och luftig, men samtidigt drönig samplad musik. Slick 80-tals funk, japansk city pop, r’n’b, easy listening och såsig jazz ges “telepath-behandlingen”, en minst sagt speciell uppsättning av phaser-effekter, stretching, reverb och ekon som många försökt kopiera men ingen annan riktigt lyckats bemästra. Musikaliskt lät det så annorlunda annan vaporwave att man fick hitta på en egen subgenre för honom, s l u s h w a v e, där bara telepath och hans kopior huserar. 100% samplad vaporwave kan ofta kännas riktigt slapp – slöa ner, släng på lite effekter och släng ut på soundcloud, typ- men telepath har det där onämnbara “det” som får det att funka och kännas unikt tillhörande hans egna universum. Under 2014 lär han via soundcloud känna britten David Russo a.k.a. HKE/Hong Kong Express, bossen för det då nystartade och tongivande vaporwave-bolaget Dream Catalouge, och släpper ihop med honom en uppskattad skiva med helt nykomponerad musik under namnet 2814.

Hur mycket jag än kan gilla de tidiga grejerna så är det under 2015 som det verkligen smäller till, en enorm kreativ utveckling sker på kort tid. telepath börjar nu ta ut svängarna ordentligt och riktar mer och mer av sin energi åt den inre världen. Musiken drar nu ofta åt transcendentalt håll, gärna med en utomjordisk och lätt new age:ig touch (minus alla kitschiga associationer det kan ge). Det låter skörare, vackrare och mer från djupet av själen. Det kan även låta mörkt, svalt och hypnogogiskt, skapat för natten. Huvudsakligen är det fortfarande tal om samplad musik men han samplar nu på ett mycket mer kreativt och musikaliskt sätt, det blir allt svårare att urskilja originalmusiken, samplingarna blir som färgerna en begåvad konstnär jobbar med.

telepath som slushwave-artist peakade under 2015. Ingen har riktigt koll på hur många skivor han släppte (det beror lite på hur man räknar) men nästan allt är bra. Han fick även ur sig ett par tvättäkta klassiker, skivor jag vet att jag kommer att älska tills dagen jag dör. Mina favoriter är nog 永遠の愛 (Everlasting Love), アンタラ通信 (Antara Communication), 神秘的情人 (Mysterious Lover), 星間性交 (Interstellar Intercouse), splitten med Nmesh ロストエデンへのパス (Path to Lost Eden) och 2814:s 新しい日の誕生 (Birth of a New Day). Den sistnämnda 2814-skivan måste särskilt nämnas – ett ambient-mästerverk tillverkad av neon reflekterat i regn som blev populär även utanför vaporwave-kretsar och antagligen -framstår det som nu i efterhand- var med och dödade genren med sin höga ambitionsnivå och fokus på osamplad originalmusik.

Under 2016 avtar produktionstakten (även om den är fortsatt hög med normalt mått mätt). Slush/vaporwave-kostymen måste ha börjat kännas trång och telepath fokuserar härifrån på helt egenkomponerad musik, vilket förstås är svårare och mer tidskrävande att producera. Man skulle också kunna spekulera i att han troligen flyttat hemifrån och att plugg eller jobb kanske stjäl dyrbar musik-tid. Slushwave-telepath är förstås gravt saknad i vaporwave-scenen (och ersattes raskt av den ointressanta kopian G a t e w a y ゲートウェイ – tro mig, det finns redan tillräckligt mycket telepath-musik att tillgå för att man ska behöva lyssna på en sämre karbonkopia på hur han lät 2014-15) men jag tycker att det var helt rätt väg att gå. Luke Laurilas talang är större än att behöva vara låst vid vaporwave-formen och utan utveckling stagnerar man. telepaths osamplade musik är dessutom jäkligt bra, ibland helt lysande! Man kan lite grovt dela upp den i tre huvudkategorier:
1) en slags varm, melodisk, digital-synthig kärleks-musik med influenser från allt från new age:ig musikfabriks-musik, disco, Vangelis och lovers rock (!).
2) Ambienta huvudrensar-drones. Väldigt bra sådana.
3) Samarbeten, där 2814 (med HKE) och Televape (med VAPERROR) blivit de mest långlivade och framgångsrika. På senare tid har man börjat släppa fina skivor ihop med sin musa (flickvän?) Agia, där det genomgående temat tycks vara att uppgå i varandra, uppgå i kärleken.

Okej, det här låter ju intressant, kanske du tänker, men hur LYSSNAR man på det här? Och hur gör man egentligen för att orientera sig i denna avskräckande mängd musik, myriader av alias och japanska titlar? Först och främst, upplevelsen att lyssna på telepath skiljer sig en del från upplevelsen att lyssna på en bra popskiva. På sätt och vis kan man nog kalla det en slags bruksmusik, detta sagt med all kärlek. Det handlar om att hitta skivorna som rattar in din hjärna på en frekvens den gillar att befinna sig i. Alla skivor kanske inte har rätt frekvens för just dig, det är helt okej, det finns många andra att prova. Jag har förmodligen inte lyssnat igenom ens hälften av plattorna noggrant och då har jag ändå tele-obsessat i snart tre år.

Mitt tips för dig som små-duttat lite och misstänker att detta kanske kan vara nåt för dig är att köpa hela telepaths diskografi på bandcamp– mer musik än du vet vad du ska göra med för en klart överkomlig slant. Klicka runt lite och försök hitta ett par två-tre plattor vars sound verkar passa dig. Strunt i titlarna, “gröna tjejen” och “flygande natt-ängeln” fungerar alldeles utmärkt som identifikation. Ladda ner ett par skivor och lyssna in dig, testa dig fram och utforska vidare i den egen takt. telepaths musik passar alldeles exemplariskt för nertid och tupplurande så försök att hitta åtminstone en skiva som du har lätt att flyta iväg med. All musik är inte skapad för aktiv lyssning, flera av mina telepath-favoriter använder jag mer som en musikalisk fond i bakgrunden för olika känslolägen och aktiviteter. Sömn, lycka, deppighet, nollställning, träning etc. Har till och med ett album jag brukar betala räkningarna till…

För att hjälpa lite på traven har jag satt ihop en liten lista med mina tio favoritlåtar. Du kan även ladda ner listan i mp3-format här.

telepaths 10 bästa stunder:

Det var den här låten (och skivan) som fick mig att verkligen klicka med telepath, så vi börjar med den. Ett stycke rökelse-doftande ambient som låter fullkomligt alien. Det som först fångade mig var den klagande röstsamplingen som är så utdragen och pitchad (hur GÖR han!?) att den mer liknar valsång än en mänsklig röst. Oerhört märklig musik utan att vara det minsta “jobbig”, tvärtom rakt igenom lättlyssnat och lugnande. Tänker mig att det här kanske skulle kunna vara nån slags religiös musik som spelas i tempel i andra galaxer? 

Sinnesbild: en flyghangar i soluppgången. Dödligt vacker, skör ambient.

Extatiskt lycklig solnedgångs-disco. En nyförälskelse i ljudform. Trots att låten melodiskt förlitar sig kraftigt på synth-panflöjt och digital-banjo finns här inte minsta tillstymmelse till kitsch, endast en skönhetsdyrkan som är så vacker och uppriktig att hjärtat vill hoppa ur bröstkorgen. Skönhetens oskuld.

Mjuk, förförisk och långsam sex-funk på världens bästa sinnesutvidgande droger. Spetsar man öronen kan man ana att låten går i nån slags trippig reggae-takt som man inte trodde fanns. Blötaste, fläskigaste basen i mannaminne. Missa heller inte videon som lyckas göra psykedelisk konst av vad jag misstänker är bildmaterial norpat från japansk mjukporr från nittiotalet. Musiken är dock 100% egenkomponerad. Ett oemotståndligt samarbete med internetmusik-krigaren VAPERROR.

Ett briljant stycke virtuell verklighetsflykt. Det samtidigt högteknologiska, varma och lite nostalgiska anslaget får mig att tänka att det här kanske är det närmaste den gode telepaten kommit cosi-tech?

Under monikern Trinity Infinity förvandlade telepath slick 80/90-tals soul och r’n’b till narkotisk, mässande nattmusik. Den här skivan är perfekt att somna till och har ångestdämpande effekter när man känner sig orolig. På åttiotalet skrev visst psykologer ut Ralph Lundsten-skivor på recept, hade jag fått bestämma hade de idag skrivit ut Trinity Infinity.

Titta på den märkliga lågupplösta omslagsbilden – exakt så låter skivan! En intressant grej telepath gör på den här plattan är att medvetet jobba med lågupplösta samplingar – tänk på den där ruttna ljudkvalitén hos de där hårt komprimerade 96 kbs mp3:orna du tankade hem från napster i slutet av nittiotalet. Man skulle kanske kunna tro att det ljuder illa men tvärtom: i telepaths händer blir det bara ytterligare ett lager av “utomjordiskt” i den dröniga, sakrala musiken. Extra bra blir det förstås om man spelar skivan på kassett; ytterligare ett välljudande abstraktionselement i musiken. 

Väljer det här underbara stycket (easy listening från en parallell dimension?) som representant för telepaths mest långlivade och produktiva moniker Virtual Dream Plaza. Hans ambient-projekt, hade man kunnat kalla det om inte så mycket annan av hans musik drog åt ambient-hållet. Det man får av VDP är en alltid 31 minuter lång, avslappnande samplad bit som puttrar på utan att egentligen så mycket händer. Det låter kanske inte så jättespännande och det tog mig också ett litet tag att inse hur man ska lyssna på det här. Svaret är: man ska inte lyssna aktivt, utan bara låta låtarna gå på i bakgrunden och färga sig med rummet. Då upptäckte jag att det här faktiskt är lysande bakgrundsmusik. Sån måste ju också få finnas.

Min favorit ur föreningen med musan Agia. “Circle of Love” låter som eftertexterna till en perfekt, hyper-romantisk film. Sju minuter känns som tre. Ljuvligt.

Den här kommer man inte förbi. Filmisk och fullkomligt lysande ambient som nog inspirerats mycket av stämningen i Blade Runner och Wong Kar-wais filmuniversum.