Musik som inte

 

Hur hänger världen ihop egentligen? Vad skiljer det som är gammalt från det som är nytt?

Jag går in på Rönnells antikvariat i Stockholm och pratar med Magnus Granberg som står i kassan. Det blir ett vindlande samtal. Vi talar om Don DeLillos romanskrivande vid tiden för Mao II och Underworld, om den nya utgåvan på Berlinetiketten Edition Rz med olika orkesterversioner av John Cages Number Pieces som ingen av oss har hört men båda är spända på. Magnus Granberg berättar att han på sistone börjat lyssna mycket på François Couperins cembalomusik från början av 1700-talet. Han intresserar sig för de ålderdomliga dragen i dessa formmedvetna och retoriskt drivna barockkompositioner, med mönster på mönster i ständiga variationer. Det känns fantastiskt att stå där inne i bokhandeln och tala om något så otidsenligt som Couperin, samtidigt som bilarna far förbi i strid ström ute på Birger Jarlsgatan.

Jag minns första gången jag hörde Magnus Granberg spela solo. Jag hade lärt känna honom i början av 2000-talet genom hans projekt Sheriff som Magnus Granberg drev tillsammans med trumslagaren Henrik Olsson. Där spelade han mestadels elektrisk gitarr i en skelettartad och ytterst nedtonad postrockmusik. Men nu satt Magnus Granberg ensam på en stol på Nefertitis scen med en altsaxofon och spelade något som vagt lät som jazzmusik. Fraser hämtade från bebopens och cooljazzens stilbibliotek, men man hörde bara fragment och utsnitt, mer som skuggor av tidigare skeenden. Ingen kraft i spelet, snarare slött och reserverat, ändå med en egenartad precision.

Magnus Granberg hade under en period tagit lektioner för saxofonisten Lee Konitz i New York, och det fanns en sorts arv från den abstrakta skönhet som Konitz odlat flera decennier tidigare tillsammans med musiker som Lennie Tristano och Wayne Marsh. Men i Magnus Granbergs eget spel hade jazzen upphört både som stil och uttryck. Det fanns bara de enskilda tonerna kvar och de var alla försänkta i ett drömvatten, en ocean av associationer där rytmer, harmonier och melodier gled omkring utan fästen och hemvister.

Magnus Granberg, tonsättare och musiker. 

Mycket av det här återkommer i den serie kompositioner som Magnus Granberg givit ut på senare år på den brittiska etiketten Another Timbre, bland annat med gruppen Skogen som innehåller musiker som violinisterna Angharad Davies och Anna Lindal, Toshimaru Nakamura på mixerbord utan ingång (no input mixing board) och där även Henrik Olsson är en av medlemmarna. Det hela inleddes med skivan Ist gefallen in den Schnee, utgiven 2010, och sedan har det följt ytterligare sex album. Vissa stildrag går igen på alla dessa utgåvor. Spelet är genomgående tyst och avvaktande, det finns en utsträckthet i tiden – de flesta kompositioner är mellan 40 minuter och en timma i spellängd.

Det skulle kunna leda till en anspänning. Men musiken arbetar med uppbrutna och öppna strukturer på ett sätt som möjliggör ett avslappnat spel med en lätthet i anslagen. Massor av luft, öppna ytor där övertoner och efterklanger får plats, men framförallt tankarna på vad musiken är för något. Man börjar höra helt andra saker i huvudet än det som verkligen spelas. Det finns mängder av referenser till äldre musik, till John Dowlands renässansverk och Franz Schuberts romantiska sångcykler, men också till äldre jazzstandards som Irving Berlins ”How Deep is the Ocean” och Ralph Raingers ”If I Should Lose You”, den sistnämnda berömd i bland annat Frank Sinatras och Nina Simones versioner. Men det går inte att känna igen någonting. Allt är uttunnat, utsuddat, försvunnet i det glesa.

Inne på Rönnells får jag ett exemplar av den nya skivan Nattens skogar, utgiven på den schweiziska etiketten Insub. Det här versionen är för fyra musiker. Magnus Granberg spelar preparerat piano, Anna Lindal violin, Cyril Bondi slagverk och munspel och d’incise använder sig av elektronik, högtalare, objekt och olika munspel för att omforma ljudbilderna. De musikaliska utgångspunkterna är dels Erik Saties Nocturner från tiden kring 1920, dels Thelonius Monks låt ”Monk’s Mood” från 1947, en av hans allra mest melankoliska melodier. Nej, inte heller här går det att känna igen ursprungsmelodierna. Det som finns kvar är själva stämningen, den harmoniska form- och frihetskänsla som förbinder Satie och Monk med varandra, en gåtfull intighet som låter materialet vara ifred. Det är musik som inte. Inte skruvar upp volymen, inte placerar sig själv i centrum för uppmärksamheten, inte är säker på sin sak. Och ändå är det ett sakligt spel. Närvarande. Lyssnande. Få toner. Varje ögonblick för sig.

Nu i mars kommer ytterligare ett album på Another Timbre, Early to Late, den här gången med den brittiska Ensemble Grizzana. Gruppen består av nio musiker, men är förstärkt med klarinettisten Jörg Frey och Magnus Granberg som spelar på celesta, munspel och stenar. Magnus Granberg och Jürg Frey bidrar med varsitt stycke, båda komponerade för Huddersfieldfestivalen där musiken spelades in i november 2017. Båda verken använder sig av samma utgångsmaterial, en sång av William Byrd från början av 1600-talet, ”O Lord How Vain”, och Johannes Ockeghems renässanskomposition Deploration sur la mort de Binchois från slutet av 1400-talet. I Magnus Granbergs stycke How Vain Are All Our Frail Delights finns dessutom material från Jerome Kerns sång ”In Love in Vain” som förekom första gången 1946 som ledmotiv i Otto Premingers film Centennial Summer.

Alltså: olika tider sammanförda, olika melodiska motiv, olika stilideal. Ändå är något viktigt försvunnet, övergivet, bortskrapat. Musiken befinner sig mitt i ett tidsflöde som inte är någon tid. Det som gör lyssningsupplevelsen speciell är inte minst de återkommande skarpa och glasartade ljudbilder som får musiken att flyta omkring i ett högt luftlager och som skapas när Magnus Granbergs celestaspel möter klangerna från Simon Allens glasharmonika och preparerade hackbräde och Dimitra Lazaridou-Chatzigogas cittra. Det hela blir ett särpräglat dagdrömmeri, förstärkt av det långsamma och försjunkna förloppet, en annan musik än den man hör, tankemelodier, minnets klanger med förbindelser till andra platser, andra skeenden. Som det var när jag vandrade bort från Rönnells och fortsatte att tänka på Couperin. Den gamla musiken mitt i den samtida staden: i detta finns en svårfångad men nödvändig frihet.

François Couperin (1668-1733)

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close